GLAS 1
Lisa Wistrand: ”Barnen är experterna på sin livsm
iljö och sina behov” ”Alla under 18 år är barn och det måste vi tänka på när vi planerar miljöerna de rör sig i, säger Lisa Wistrand på White Arkitekter. En stor del av befolkningen, utan rösträtt och tillgång till våra beslutsprocesser, befolkar våra gator och torg, pendlar, går i skolan, konsumerar. I vissa områden utgör de unga en fjärdedel av befolkningen”, påminner hon. Text: Kerstin Wallin Foto: Sören Håkanlind — Det är viktigt att barnen kommer till tals. De är de sanna experterna på sin livsmiljö och sina behov. Vi ska finnas där, lyssna, tolka och utifrån det skapa miljöer som svarar mot deras önskemål och behov. Barnen är vår nutid och till 100 procent vår framtid. Vid det här laget har Lisa Wistrand tillsammans med unga vandrat många dagar och kvällar på platser som en del älskar och uppskattar, och som andra undviker och upplever som otrygga. Och dessa så vitt skilda perspektiv måste med i förståelsen av stadens och samhällets rum. — Jag ser återkommande att vi i branschen frågar invånare om lösningar och önskelistor. Det tenderar dock att landa fel och skapar besvikelse. Att begära att barnen ska ha lösningen på hur hus ska ritas och offentliga platser utformas är att förringa professionen. Alla måste ta ansvar för sin yrkesroll och se till att rätt experter involveras, på rätt sätt och i rätt skede. Intervju med Lisa Wistrand Stadens otryggaste tunnel Lisa är djupt engagerad i barnrättsfrågor och vad det betyder för branschen att barnkonventionen blivit lag. Hon ingår i ett team av bland annat arkitekter, landskapsarkitekter och ljusdesigners på White som arbetar med att skapa trygga offentliga miljöer. Ett exempel är ljussättningen av tunnlar i Göteborg, och vi möter henne i tunneln vid Briljantgatans hållplats i Tynnered, som hade stämpeln ”stadens otryggaste tunnel”. Briljantgatans tunnel byggdes på 1960-talet och tanken var att trafiken skulle flyta obehindrat, bilarna skulle snabbt köra förbi, och de gående samtidigt gå säkert. Därför byggdes den långa gångtunneln, nedsänkt under markytan. Men det blev inte riktigt som man hade tänkt sig. Tunneln lockade inte och efter mörkrets inbrott upplevdes den som direkt kuslig och osäker. Särskilt barn och ungdomar valde istället trapporna uppför slänten för att gena över den trafikerade vägen. Först prata med de boende Men, för några år sedan fick Lisa och hennes kollega, ljusdesignern Kajsa Sperling, uppdraget att tillsammans med en konstnär ta sig an tunneln. De började med att först lära känna platsen och prata med de boende, berättar hon. — Vi vill förstå varför människor väljer de vägar som de gör. På Briljantgatan handlade det främst om unga och unga vuxna. Därför var deras röster extra viktiga. Resultatet blev thermoplastbriljanter på asfalten utanför och i mitten av tunneln, målad kantsten, släpljus och på väggarna ledkrisGLAS 1.2021 59