Omtanke 1
Återkommande i mångas berättelser är att det har
tagit tid för dem att förstå att det här inte är normalt. En återkommande beskrivning är att det är omöjligt att ens kunna ha ett vanligt samtal med sin förälder utan att föräldern börjar säga elaka saker. ”Alltså, det är ju då min mamma ofta, som då har kallat mig saker eller sagt saker som gjort ont, liksom grova saker verkligen, och tryckt ner mig liksom och påstått att ’du duger inte, du borde inte leva, du borde försvinna’. Sen när jag blev lite äldre och började gå ut på kvällarna så började hon kalla mig för hora och lite sådana saker.” • 71 procent av ungdomarna svarar att de har blivit utsatta för försummelse av sin förälder. Det kan handla om att de inte får sina mer praktiska grundläggande behov tillgodosedda, till exempel att det inte finns någon tillgång till mat eller att föräldern inte inkluderar dem i måltider. Ungdomarna beskriver att de har fått ta väldigt mycket ansvar i hemmet. Det kan handla om det rent praktiska kring familjen; att de själva får sköta hela hushållet, ta hand om sina syskon, ta ansvar för familjens ekonomi etc. EN ANNAN ASPEKT av försummelse, som återkommer i ungdomarnas berättelser är beskrivningar av att de inte får någon kärlek, 32 | www.ssil.se »Men när vi är själva då är det inte ens en tanke på att vi ska äta utan hon kan äta själv och så finns det ingenting som jag ens kan laga« omtanke eller rent känslomässigt stöd från sin förälder. De beskriver att de får klara sig själva och att de inte kan räkna med att föräldern kommer att finnas där för dem om de behöver något. ”Men när vi är själva då är det inte ens en tanke på att vi ska äta utan hon kan äta själv och så finns det ingenting som jag ens kan laga och jag har ingen möjlighet att ens ta mig till affären. Det är väldigt mycket såhär att jag får sköta mig själv då och jag har inte riktigt resurserna att kunna göra det själv heller.” • 21 procent av ungdomarna svarar att de har varit utsatta för hedersrelaterat våld under sin uppväxt. Återkommande i ungdomarnas berättelser är att det har tagit tid för dem att förstå att det våld de utsatts för inte är något som pågår i alla familjer, att det inte är normalt och så som det ska vara. De uttrycker att de, eftersom de bara hade sina egna familjer och sin egen uppväxtmiljö att referera till, inte hade något att jämföra med. Om föräldern konstant beter sig på ett visst sätt så blir det för ungdomarna det normala, det vanliga. ”Alltså vissa saker trodde ju jag var normalt, han gjorde ju så hela tiden, förstår du? Det blev ’ja men det är så liksom’ därför ingen sa till mig att det är fel. Det var att ’men pappa är så’, lite så.” BARNKONVENTIONEN BLEV LAG den 1 januari i år och i artikel 19, som handlar just om våldsutsatthet, är det tydligt att alla former av våld strider mot barns rättigheter. Trots detta finns det idag ett otroligt begränsat skydd för dessa barn. Barnens egna berättelser hjälper oss att förstå mer om var de största bristerna i systemet finns. Det är nu politikers och beslutsfattares ansvar att se till att lagar, rutiner och system förändras så att de skyddar de här och framtidens barn. Rapporten innehåller förändringsförslag till politiker, beslutsfattare och allmänhet. ●