Omtanke 1
INTERVJUN »Min grundinställning är att man ska va
ra schysst och snäll, det borde väl inte vara så jävla svårt?« ta med våra barn om, så som näthat och porr. Jag engagerade mig i frågor om lagstiftning som till exempel att vi skulle införskaffa samtyckeslagen. Fler blev medvetna om dessa problem som jag hade försökt belysa och under #Metoo var det ju extremt många världen över som trädde fram och berättade om sexuella trakasserier och våld som de också blivit utsatta för. MÄNS VÅLD MOT kvinnor är en av flera frågor Linnéa brinner för och har engagerat sig i. Hon och hennes vän startade också föreningen Omtanke Stockholm år 2016 för att hjälpa hemlösa. På dagarna pluggade hon juridik och spelade handboll, på nätterna var hon ute för att hon ville hjälpa till att milda lidande lite. – Vi gick runt med kläder, hygienartikett självförsvar. Jag har svarat med att driva med männen, rättat deras stavfel och skickat vidare kukbilderna till deras föräldrar eller lagt ut dem på deras egna Facebook. Det var mitt sätt att värja mig. Syftet med kontot var att konkret synliggöra de trakasserier som är vardagsmat för många kvinnor och unga tjejer. Linnéa hade aldrig en tanke eller en plan för att kontot skulle bli så stort och att hon skulle arbeta med det här på heltid. – Sedan växte debatten och utvecklade sig till flera områden; som vad vi ska pralar, kaffe, te, mackor och bullar. Vi försökte göra det vi kunde för att vara medmänniskor, att finnas för dem som kände sig ensamma och ville prata. Det blev många väldigt fina möten med människor, men det var smärtsamt att se allt lidande och frustrerande att vi inte har ett system som lyckats stötta bättre. Jag tror inte att alla kan göra allt, eller att det har jag gjort har varit avgörande på något sätt. Absolut inte. Det är såklart bara små insatser. Samtidigt kan man ha med sig att även en liten sak kan betyda mycket för någon. Under den stora flyktingkrisen 2015 och åren som följde åkte hon ner till Grekland tillsammans med andra i organisationen Refugee Relief som hon även var med och startade. I Aten hjälpte de människor som flytt från bland annat Syrien och Afghanistan. Ingen dag var den andra lik och det var mycket krishantering blandat med att exempelvis dela ut förnödenheter, lära ut engelska eller underhålla mindre barn så föräldrarna kunde få vila en stund. – Det går inte att bara sammanfatta hur det var eller känns i konfliktzoner eller flyktingläger. Men något jag kan säga i alla fall är att jag verkligen bär med mig det jag sett och de människor jag har träffat där. Hon säger att hon vill använda sin tid för att göra saker som känns meningsfullt och ha det bra och hänga med andra människor. Hon har ingen TV, ser nästan aldrig några serier och hon tycker inte ens om att sova. – Jag har alltid gjort allt på samma gång, för jag vill inte slösa den lilla tid vi har. Jag äter på bussen och läser på motionscykeln eller löpbandet. Men hur jag än gör så räcker tiden aldrig till, så jag försöker på olika sätt att uppfinna mer tid. Det är nog absolut ett visst mått av stress i det. Jag känner också ett stort ansvar i den position jag hamnat i, att göra så mycket jag kan för så många som möjligt. MEN HUR ORKAR hon och varifrån hämtar hon kraft och ork att fortsätta stångas med alla de här svåra frågorna, som ibland ter sig omöjliga att lösa? – Jag måste orka och det är inte enbart för min egen skull. Om det bara hade handlat om mig så hade jag nog gjort något annat. Det finns många enklare arbeten som inte innebär samma motstånd. Men jag brinner verkligen för nästa generation www.ssil.se | 13