GLAS 1
/ KRÖNIKAN / Daniel Lindell MAGISKA STENAR Daniel
Lindell arbetar som glasmästare på Glenns Glas i Stenungssund. Som tidigare journalist skriver han också krönikor för lokaltidningen STO (Stenungsund, Tjörn och Orust). ”GRÖNSKIMRANDE OCH GENOMSKINLIGA RYMD STENAR GAV OSS UTOMJORDISKA KRAFTER” I norra Skåne, mitt i Göingebygdens djupa skogar, ligger byn Sibbhult. Det är en väldigt anspråkslös liten by. Ett torg, en Ica och en Konsumbutik. Och så Scanias växellådsfabrik då förstås. Där jobbade typ ..., alla. Och i den där lilla hålan växte jag upp. Hur det ser ut där nu vet jag faktiskt inte, det måste ha varit 25 år sedan jag var där. Nu är det dock inte meningen att ni ska få all världens kunskap om en liten by i norra Skåne, även om det hade gått fort att förmedla den. Jag vill bara ge en liten bild av var i Sverige den här resan tar sin början. Ok? Då åker vi. Jag och mina kompisar, Magnus och Bengt, visste att vi inte fick vara där. Platsen hade nämligen minst två fel. För det första var det i skogen en bra bit hemifrån. För det andra låg platsen väldigt nära Scanias fabrik. Och enligt våra mödrar ”visste man aldrig när den där fabriken kunde flyga i luften”. Men trots dessa förmaningar var vi alltså där, på den magiska platsen. Det var egentligen inte så mycket magiskt med just platsen. En helt vanlig glänta i en helt vanlig skog i en helt vanlig liten bruksort i södra Sverige. Och i den där helt vanliga gläntan tre helt vanliga pojkar i åttaårsåldern. Men på marken, gömt bland det höga gräset, fanns det magiska. Rymdstenarna. De var grönskimrande och genomskinliga. Kantiga, vassa och mjuka på samma gång. Stenhårda var de. Och hårda som 16 GLAS 3.2021 sten blev vi. Vilken planet de där stenarna kom ifrån visste vi inte. Men att de gav oss utomjordiska krafter var vi helt säkra på. Magnus påstod till och med att med en sådan grönskimrande sten i fickan så kunde man flyga. Jag trodde honom. Bengt sa att man blev stark som Hulken. Jag trodde honom också. Själv var jag övertygad om att man kunde se in i framtiden med hjälp av den där stenen. Det kunde man ju inte förstås. För hade man kunnat det hade jag ju redan då, som åttaåring, vetat att det där gröna som vi hittade skulle följa mig genom livet. Och det visste jag ju inte. På senare år har jag ändå funderat mycket på om det var där, i den där gläntan, som mitt intresse för glas föddes. För som du säkert redan räknat ut var det inte sten vi hittade som små skånska pojkar. Det var glas. Och nu i vuxen ålder vet jag också att den där platsen vi hittade ”stenarna” på inte var besökt av utomjordingar som lagt dem där. Det var helt enkelt resterna av ett gammalt glasbruk. För i min barndoms by fanns det inte mindre än två glasbruk i slutet av 1800-talet. Sibbhults Glasbruk och Färe Glasbruk. De uppstod i en riktig, för glasets del, guldålder då inte mindre än drygt 120 glasbruk fanns i vårt land. Men det var då. Småskalig industri som det ju var på den tiden. Nu, nästan 40 år senare, tänker jag fortfarande ofta på de där gröna magiska bitarna. Sedan flera år tillbaka arbetar jag nämligen på ett litet glasmästeri i Västsverige. Att glaset besitter magiska krafter tror jag inte längre på, de där idéerna har det vuxna förståndet tyvärr skjutit i sank. Men att glas är magiskt, det tycker jag fortfarande. Varje gång jag bryter upp skäret i ett 3 mm floatglas. Eller varje gång jag bränner av folien i en bit 8,76 mm lamell. Varje gång jag sitter hemma bakom mina isolerglas och ser vinden fara fram utan att höra den. Varje gång vi arbetar i Göteborg och ser alla nya glasfasader som låter människor vara inne med en känsla av ute. Vid varje sådant tillfälle tänker jag på barndomens grönskimrande glasklumpar. På Magnus och Bengt i den där gläntan. Tänk om de också arbetar med glas? Då var det nog ta mig sjuttsingen något magiskt med den där platsen ändå. Daniel Lindell / KRÖNIKAN / Daniel Lindell