Forskningssupplement 46 1
De allra flesta socialsekreterarna har en uppfatt
ning om vad en evidensbaserad praktik är men i intervjuerna framgår att deras bild av vad det praktiskt innebär skiljer sig relativt mycket åt. Kan, vill och förstår socialsekreterarna evidensbaserad praktik? Resultaten från enkätundersökningen och intervjuerna visar att socialsekreterarna i relativt hög utsträckning har en uppfattning om vad evidensbaserad praktik innebär men de förfaller ha en relativt diversifierad syn på vad det innebär. De delar de flesta socialsekreterarna är överens om är innebörden av evidensbaserad praktik, det vill säga att det handlar om det praktiska användandet av specifika metoder som blivit ”godkända” av forskningen, vilken inte är densamma som den definition som återfinns i reformens huvudsakliga styrdokument. I definitionen av evidensbaserad praktik betonas vikten av en utvecklad samverkan och en kontinuerlig dialog mellan inblandade aktörer (Ök 2015 s. 3). Evidensbaserad praktik beskrivs i SOU 2008:18 som en kunskap vilken skapas av en sammanvägning av professionell expertis, brukarens erfarenheter samt bästa tillgängliga forskning men det är inte denna definition som socialsekreterarna upplever som evidensbaserad praktik. Socialsekreterarna kan sägas ha en förståelse för begreppet evidensbaserad praktik men deras definition av den är fragmenterad och skild från den som avses i interventionens syfte. När vi studerar huruvida socialsekreterarna har kunnandet att införa en evidensbaserad praktik handlar det dels om den kompetens som finns hos socialsekreterarna men också på de institutionella faktorerna – har verksamheten och organisationen de resurser som krävs för att en evidensbaserad praktik ska kunna uppstå? I denna studie har vi fokuserat på den institutionella delen av ”kunnandet” då det är svårt att studera socialsekreterarnas kompetens när just socialsekreterarna är datakällan. Enligt socialsekreterarna finns det tydliga brister i det institutionella kunnandet kring att införa en evidensbaserad praktik. Verksamheterna präglas av en kortsiktighet och en tidsbrist som gör att kunskapsutveckling och strategiskt arbete generellt är svårt att åstadkomma. Min uppfattning är att evidensbaserad praktik har blivit ett uttryck man slänger sig med och använder sig av för att motivera organisatoriska förändringar, utan att underbygga hur dessa förändringar faktiskt är evidensbaserade. I mitt dagliga arbete får jag ingen tid att följa forskning kring evidensbaserad praktik och mig veterligen utför jag ingen systematisk utvärdering/statistik som i framtiden kan leda till god forskning. Om det pågår förändringar till det bättre så är det ovanför mitt huvud. (frikommentar i enkäten) 22 socionomen 6.2019 Att socialtjänsten präglas av dålig arbetsmiljö är något som framkommit i tidigare studier (se exempelvis Novus 2014) men det gör det icke desto mindre relevant. Det är i högsta grad en bidragande orsak till att det är svårt att införa en evidensbaserad praktik. DISKUSSION I vår empiri finner vi inte stöd för att satsningen har inneburit ”bättre förutsättningar för professionen att utveckla en evidensbaserad praktik”. Detta resultat ligger i linje med tidigare forskning som också vittnar om mindre lyckade effekter av interventionen för brukare och professionella (Liljegren & Parding 2010; Johansson, Denvall & Vedung 2015). Vi menar att satsningen på en evidensbaserad praktik i socialtjänsten kan förstås som en statlig intervention, det vill säga, en rad systematiserade åtgärder och ingripanden som syftar till att förbättra en verksamhet och idén om en evidensbaserad praktik i socialtjänsten utgör interventionens policy (Johansson 2015, s. 255). Det enkla svaret på artikelns fråga är att införandet av EBP lider av implementeringsproblem. De politiska beslut som fattats har inte följts av och överbryggats genom att gräsrotsbyråkraterna givits möjlighet att förstå, vilja och kunna genomföra interventionen. Flera forskare är kritiska till införandet av EBP. Lundström och Shanks (2013) menar att konsekvensen av införandet av en evidensbaserad praktik snarast lett till förvirring och Martinell Barfoed (2014) pekar på att socialt arbete snarare präglas alltmer av standardiserade samtal utifrån mallar och checklistor än av forskningsbaserade erfarenheter. En av socialsekreterarna i studien beskriver hur en evidensbaserad praktik just nu känns som ”något från en annan galax”. Hur kan detta vändas? Och hur kan socialtjänsten som de senaste åren ibland beskrivits vara i kris stärkas (jfr Arnesson mfl. 2016)? I dag talas om att ett skäl till socialtjänstens påstådda kris är hög grad av så kallad ”misstrobaserad styrning”. Denna ligger i linje med flera av de idéer som förknippas med New Public Management och som fått stort genomslag i den svenska offentliga förvaltningen (Montin 2015). En misstrobaserad styrning innebär ett lågt förtroende för profession och professionella nätverk vilket försvårar interventioner som att införa en evidensbaserad praktik inom socialtjänsten. Det finns en ambition om att förändra denna styrning. Bland annat har den statliga utredningen Tillitsdelegationen i sitt arbete genomfört försöksverksamheter och lagt förslag kring en mer tillitsbaserad styrning och ledning som en tänkbar väg framåt (SOU 2018:47). Ytterligare exempel på satsningar på kunskapsutveckling av socialtjänsten och statlig styrning synliggörs såväl i översynen av socialtjänstlagen (kommittédirektiv 2017:39) i Regeringens proposition 2016/17:50 (s. 99–100) och inte minst i det 10-åriga