Omtanke 1
Elaine arbetar för att öka medvetenheten om sexue
lla övergrepp mot barn. Hon har bland annat grundat Tre- skablinoll, vars namn syftar på att det lågt räknat finns tre sexuellt utnyttjade barn i varje klass. – Ett av mina tidigaste barndomsminnen är att jag sitter hemma i pappas bruna manchestersoffa och tittar på film där folk ligger med varandra. Mamman ville inte att dottern skulle träffa sin pappa, men enligt svensk lag har barnet rätt till båda sina föräldrar. – Då har man på något sätt gjort föräldern synonym med bra och fantastisk. I mitt fall innebar den lagen att barnet ska ha rätt till sin förövare. Varannan helg utnyttjande han mig sexuellt. Pappan var gränsöverskridande på många sätt. Han drog grova sexuella skämt, tafsade på kvinnor när Elaine såg och på hennes kompisar samt tog med henne till Malmskillnadsgatan och förklarade att kvinnorna där sålde kärlek, som om det var ett högstatusjobb. – Nu, långt efteråt, har jag förstått att det där var grooming – att han försökte fostra in mig i någonting. I SIN LÄGENHET inredde pappan ett barnrum, men i stället för att det blev Elaines hyrde han ut rummet till kvinnor som sökte asyl i Sverige. De var ofta svarta kvinnor från Uganda som han höll som sexslavar. Elaine fick i stället sova med sin pappa på nätterna och när hon skulle somna la han ofta handen mellan hennes ben och smekte henne till sömns. Trots övergreppen beskriver Elaine i sin bok hur hon älskade sin pappa. Hon visste inget annat och han var en person som många tyckte om. Förskolepedagogerna tyckte att han var charmig och de andra barnen ville ha honom som sin pappa. – Han var ju väldigt rolig, men gränslös. Han kittlade till exempel högt upp på insidan av låren. Och han var ett äckel! Jätteäcklig! utbrister hon. I dag är kontakten med pappan bruten – och han är inte förlåten. – Nej, varför ska jag förlåta? Han har inte sagt förlåt till mig, kommer det snabbt och hon fortsätter: 12 | www.ssil.se – Jag skulle inte förlåta honom ändå. Har man gjort ett misstag är det ofta en engångsföreteelse. Det här var en serieföreteelse som pågick i åtta år. Jag skulle svara: ”Det är bra att du säger förlåt.”, men jag skulle aldrig börja umgås med honom. Det som han höll på med var alltför beräknande – det var ju en strategi. Mamman misstänkte tidigt att pappan förgrep sig på Elaine. Efter pappahelgerna undersökte hon till och med sin dotter. Men där fanns naturligtvis inga spår eftersom han aldrig skadade henne fysiskt. Det lilla barnet skvallrade inte heller på – Fram till dess hade det gått åtta år, funnits många socionomer, anhöriga på pappas sida och andra vuxna som köpte pappans bild. Men hur ska man upptäcka att ett barn är utsatt för sexuella övergrepp när barnet skyddar förövaren? Elaine menar att det hade funnits tecken. Hon strippade på kalas och visste saker som ett barn inte ska känna till. – Socionomer behöver känna till sta»Om det finns en misstanke om sexuella övergrepp är det stor sannolikhet att det har skett« Elaine Eksvärd sin pappa. Han hade lärt henne att ljuga och hon trodde att om andra fick reda på deras hemlighet skulle pappan hamna i fängelse. – Han fick det att låta som att det var min berättelse om honom som i så fall skulle få fast honom – inte vad han gjorde. I ett tidigt skede trodde jag alltså att det skulle vara mitt fel om något hände honom. NÄR ELAINE VAR tio år kom socionomen som inte lät sig charmas av pappan in i bilden. Elaine hamnade där efter att styvpappan hade fattat misstanke om att hon fick titta på porrfilmer hemma hos pappan. Socionomen såg rakt igenom fadern och lyckades hitta ett sätt att få den lilla flickan att berätta. – Hon var otroligt skicklig. Hennes frågor var inte laddade utan lockande. Hon avdramatiserade porrfilmerna, som om det var naturligt och något som alla pappor visade sina barn. Elaine kände sig lättad och bekräftade då socionomens oladdade påstående och fick på så sätt ett erkännande. tistiken och förstå att om det finns en misstanke om sexuella övergrepp är det stor sannolikhet att det har skett. De får aldrig säga: ”Oj, det kunde man inte tro.” För det kan man tro, om man vet hur vanligt det är. Enligt en undersökning av Stiftelsen Allmänna Barnahuset från 2016 utsätts 15–30 procent av flickor och 5–15 procent av pojkar för sexuella övergrepp. Statistiken innefattar även fall där förövaren är en jämnårig. Elaine anser också att det finns en rädsla i samhället för att utpeka någon som är oskyldig, och att socionomer och andra i barnets närhet därför hellre friar än fäller. – Men tänk om det är rätt – att ett barn faktiskt är utsatt. Vi har en hederskultur där vi värnar om vuxnas heder, men inte om barns säkerhet. Elaine tycker också att vi måste ta bort föreställningar om att det handlar om vårdnadstvister. – Som om det är något som händer mellan föräldrarna. Då flyttas fokus från förövarna till att det handlar om en konflikt mellan föräldrarna. Hur mår du i dag? – Jag lever med komplext traumasyndrom. Jag får hjärtklappning vid vissa tillfällen och har lite svårt med min känslomässiga växellåda. Jag kan ha rätt i sak, men ibland har jag fel uttryck och ryter i ordentligt.