Våra R90S framför BMW Classics tält i Garmisch. R
UNDGÅNG I FRANKRIKE 5 och 6 juli: På BMW Motorrad days, se artikel av Gunnar Elmgren. Teknik: BMW hade en mobil serviceverkstad och d:o reservdelslager på plats på Motorrad Days. Något positivt förvånade kunde vi konstatera att det fanns oljetrycksgivare till R90S att köpa för det facila priset 17 euro. Därefter besök på en lokal byggmarknad som hade rätt blocknyckel. Snart var problemet löst. 7 juli: För att hinna med det vi ville se så fick det här bli dagen med mycket autobahn. Vi lämnade Garmisch-Partenkirchen ganska tidigt i lätt regn och valde en rutt som till en början gick in i Österrike och tillbaka till Tyskland nära Füssen, sedan upp till Ulm och sen A8 hela vägen till Karlsruhe, där vi styrde ut i ett mera lantligt landskap. Första etappmålet låg inne i Frankrike, nämligen Fort Schoenenbourg, en del av Maginotlinjen, en försvarslinje som byggdes av fransmännen i mitten av 1930-talet. Maginotlinjen (namngiven efter den franska krigsministern André Maginot) är en försvarslinje bestående av betongbefästningar, stridsvagnshinder, kulsprutenästen och andra försvarskonstruktioner som byggdes av Frankrike längs dess gräns mot Tyskland och Italien under mellankrigsperioden (1928–1936). Med termen ”Maginotlinjen” menas oftast enbart försvarslinjen mot Tyskland. Försvaret mot Italien kallas även Alplinjen. Det statiska försvarets framgång under första världskriget hade stort inflytande i den franska tankegången och fransmännen trodde att Maginotlinjen skulle kunna uppehålla fienden vid ett anfall så att den franska armén skulle vinna tid för mobilisering av sina trupper. Under andra världskriget kom dock Maginotlinjen att misslyckas grundligt i sitt uppdrag att försvara mot de tyska trupperna eftersom tyskarna hade utvecklat en ny mobil krigföringstaktik och helt sonika snabbt gick runt försvarslinjen genom Benelux. Maginotlinjen mötte då bara skenanfall, även om det fanns förluster i de båda lägren Fort Schoenenbourg har en ganska oansenlig entré men inuti döljer sig underjordiska kilometerlånga gångar med passager upp till skyttevärn och artilleriställningar. I anläggningen finns logement, kök, förråd, elverk, ventilation och ett komplett sjukhus med mera. Under drift betjänades fortet av 620 man. Entrévärden var mycket pratsam och beskrev på ett målande sätt hur anläggningen hade fungerat i skarpt läge. Nattkvarter i utmärkta Landhotell Schuff i Kindsbach, nära Kaiserslautern. Cirka 470 km. På teknikfronten intet att förtälja. 8 juli: 17 minuters GPS-resa från Kindsbach till Otterbach och Heinz Luthringshausers Motocykelmuseum. Då museumet drivs helt av ideella krafter är det bara öppet på helger men vi hade skickat ett snällt e-mail några dagar innan och muséet öppnade speciellt för oss klockan 10.00. Till på köpet fick vi personlig visning. Mera om detta i separat artikel. Efter museibesöket styrde vi mot Moseldalen och kända platser med associationer passerade revy: Piesport (= Falkenberg & Michelsberg), Bernkastel-Kues (= Kardinalsberg), Zell (= Schwarze Katze) med flera. Vi lämnade Mosel strax innan Cochem och ställde kosan mot norr och Nürburg. Den kända racerbanan Nürburgring var inte öppen för allmänheten, vi såg och hörde dock några italienska sportvagnar av exklusivare slag som körde på banan. Övernattning på utmärkta Hotel am Tiergarten som drivs av den kända motorsportfamiljen Schmitz. Totalt cirka 300 kilometer denna dag. Teknik: Händelslöst 9 juli: Vi beslutade att köra upp mot Friesland, väster om Bremen, och valde därför att passera igenom Ruhrområdet. Vi körde på Autobahn så långt västerut som möjligt och undvek de större städerna som exempelvis Köln och Düsseldorf. Strategin visade sig vara rätt, inte en enda ’Stau’ på hela dagen. Vi lämnade Autobahn vid Lingen och körde B70 förbi Meppen. Lite norr om Meppen ligger ett teknologiskt landmärke, den gamla Transrapidbanan som var försöksplats för såkallade. MagLev-tåg mellan 1987-2011. Transrapid är ett tyskkonstruerat höghastighetståg av typ monorail som svävar genom att använda tekniken magnetisk levitation istället för klassiska stålhjul på räls. Systemet är utvecklat av ett konsortium under ledning av företagen Siemens AG och ThyssenKrupp AG. Systemet är baserat på ett patent från 1934, planering för det första Transrapid-systemet började under 1969. En testbana för systemet, ’Transrapid-Versuchsanlage Emsland’, i Landkreis Emsland i norra Tyskland, färdigställdes 1987. År 1991 var systemet tekniskt redo för användning och godkändes av den tyska statsjärnvägen i samarbete med välrenommerade universitet. Dess nuvarande tillämpning, färdiga versionen Transrapid 09, är konstruerad för max-farten 500 km/h och ger acceleration och retardation på cirka 1 m/s2. År 2004 färdigställdes den första kommersiella tillämpningen av systemet. Den kinesiska banan Shanghai Maglev Train ansluter tunnelbanenätet till Shanghai Pudong International Airport via en tre mil lång bana som går med toppfarten 410 km/h. Transrapids teknik kräver en högre investeringskostnad per kilometer räknat men använder mindre energi 39