Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK och konsistent linje det ena och
det andra. Stadgandet hade därmed en lydelse som täckte in alla tänkbara överträdelser. Men genom Sveriges anslutning till 1977 års tilläggsprotokoll till Genève konventionerna (TP 1 om internationella konflikter och TP 2 om interna konflikter) utökades våra åtaganden med 130 artiklar. Då väcktes tanken på en begränsning av straffbarheten och en revidering av gällande lagrum. En sådan revidering genomfördes också med verkan från den 1 juli 1987. Den nya bestämmelsen om folkrättsbrott, nu i BrB 22:6, begränsade straffbarheten till svåra överträdelser. Därmed uppkom också ett behov att analysera det konceptets avgränsningar. SKYDDADE PERSONER Tiden efter 1987 såg ett antal väpnade konflikter i vår omvärld (Jugoslavien, Rwanda, Etiopien–Eritrea, Sudan, Irak, Syrien med flera), konflikter som medförde flyktingar till Sverige. Bland dem som kom fanns även utpekade krigsförbrytare. Eventuella åtal förutsatte svåra överträdelser som i sin tur förutsatte att brottsoffren var att beteckna som skyddade personer (”protected persons”) i Genèvekonventionernas ADVOKATEN NR 7 • 2020 mening. Konceptet ”grave breaches” var planerat för och begränsat till internationella konflikter – och samma sak gällde för begreppet ”protected persons”. Skyddade personer var sårade och sjuka i landkrig och sjökrig (GK 1–2), krigsfångar (GK 3) och civila (GK 4). Skyddade personer under var och en av konventionerna var de som befann sig i en motparts våld. Begreppen part och motpart konnoterade här mellanstatlighet, det vill säga konfliktens internationella karaktär underströks. Tilläggsprotokoll 1 om internationella konflikter utvecklade något begreppet ”grave breaches” och lät det fortsättningsvis endast vara tilllämpligt i sådana konflikter. De flesta väpnade konflikter var emellertid ickeinternationella. Som inbördeskrig föll de utanför den universella jurisdiktionens princip. Var och en av de fyra Genèvekonventionerna innehåller endast en artikel om interna konflikter, det är den gemensamma artikel 3. Artikeln kräver av ”envar stridande part”, regeringssidan och upprorsrörelsen, vissa basala humanitära åtaganden. Det sägs ingenting om skyddade personer eller lagföring. Artikelns implementering åvilar i huvudsak den stat på vars territorium förbrytelser skett. Här gällde den folkrättsliga suveränitetsprincipen, territorialstatens nationella jurisdiktion var allenarådande. I interna konflikter kunde det inte finnas några skyddade personer i GKmening eftersom exempelvis upprorsmän som tagits till fånga inte befann sig i en motparts våld. I slutet av det åttaåriga kriget mellan Irak och Iran avrättades plötsligt tusentals personer i iranska fängelser. De avrättade var iranska medborgare som stödde den oppositionella rörelsen Folkets mujahedin. De betraktades som fiender sedan en mujahedinstyrka på 7 000 man, en miniarmé som byggts upp i exil i Irak, trängt in i Iran sommaren 1988. Mujahedinstyrkan samverkade med den irakiska armén och avrättningarna i Iran blev därmed kopplade till den internationella konflikten mellan de bägge länderna. Iranska flyktingar i Sverige har nyligen pekat ut en här bosatt person som delaktig i de summariska avrättningarna. Fråga har uppstått om vederbörande kan dömas till ansvar enligt dåvarande BrB 22:6. Svaret blir nej om enbart Genèvekonventionernas regelsysATT EN STAT HAR ETT MER AMBITIÖST FÖRHÅLLANDE TILL INTERNATIONELLA ÖVERENSKOMMELSER ÄN EN ANNAN STAT UTGÖR INTE GRUND FÖR FOLKRÄTTSLIGA INVÄNDNINGAR. » 45