Advokaten 1
DEBATT » MITT INTRYCK ÄR ATT EKOBROTTSÅKLAGARE AL
LT OFTARE OCH NÄRMAST REFLEXMÄSSIGT ÅTALAR FÖR BOKFÖRINGSBROTT SOM BESTÅR ENDAST I ÖVERTRÄDELSER AV BOKFÖRINGSNÄMNDENS RÅD, OCH ATT MÅNGA DOMSTOLAR – OCKSÅ NÄRMAST REFLEXMÄSSIGT – DÖMER TILL ANSVAR. ningssed. Han menar, starkt förenklat, att god redovisningssed närmast utgör ett stöd för tolkningen av bokföringslagens regler. Asp brukar vara både innovativ och skarpsinnig och läsning av hans texter leder vanligtvis både till insikter och instämmanden från min sida. Här tycker jag emellertid att han har trampat fel. Det finns i vart fall tre skäl för den åsikten. för det första. Den slutsats som Asp presenterar framstår faktiskt som litet sökt. De råd som Bokföringsnämnden lämnar kan aldrig utgöra en integrerad del av bokföringslagen, vilket slutsatsen faktiskt får anses innebära. Förutom att dessa råd sträcker sig långt bortom regelmassan i bokföringslagen har dessa aldrig diskuterats eller beslutats av några folkvalda. Om riksdagen vill att regler ska ha dignitet av lag får man faktiskt införa dem på det sätt som gäller för lag. Det finns inget som hindrar riksdagen från att stifta de lagar man önskar. Någon möjlighet för riksdagen att överlämna lagstiftningsuppgiften till någon annan finns inte. för det andra. Bokföringsnämndens råd tar, som redan antytts, inte sällan sikte på frågor som inte alls regleras i bokföringslagen. Även när råden knyter an till någon regel i bokföringslagen är det ofta omöjligt att använda dessa som stöd för tolkningen. I 5 kap. 2 § bokföringslagen anges att kontanta in och utbetalningar ska bokföras senast påföljande arbetsdag, medan andra affärshändelser ska bokföras så snart det kan ske. I särskilda fall kan bokföring ske ändå senare. I BFNAR 2013:2 anges vissa yttersta tider för bokföring av annat än kontanta in och utbetalningar. I bokföringslagen finns emellertid inte några sådana yttersta tider och det är faktiskt omöjligt att tolkningsvis läsa in sådana. For50 muleringen i lagen lämnar inget utrymme för att läsa in några yttersta tider. Det är uppenbart att det här blir fråga om en utfyllnad – inte en tolkning. Bokföringsnämnden har lämnat råd om bokföring av redovisningsmedel. Dessa råd knyter inte an till någon enda regel alls i bokföringslagen. Där sägs ingenting om redovisningsmedel. Det är naturligtvis omöjligt att tolkningsvis införa sådana lagregler. Det finns helt enkelt ingenting i bokföringslagen att tolka. för det tredje. Bokföringsnämndens råd är just råd, det vill säga rekommendationer. Dessa är inte bindande för någon, vilket faktiskt framgår uttryckligen på Bokföringsnämndens hemsida. Den som följer dessa råd kan nog vara ganska säker på att inte göra fel. I vart fall kan den som gör det alltid peka på ett uttryckligt stöd för åtgärden. Det förhållandet att Bokföringsnämnden lämnat ett råd innebär emellertid inte att det måste vara fel att bokföra på annat sätt. Det finns ofta andra sätt att bokföra än de som Bokföringsnämnden rekommenderar som också är godtagbara. vad jag nu utvecklat leder mig till följande bedömningar. Ett straffbud måste kunna leda till att ett straffbart område kan identifieras på ett någorlunda rimligt sätt. Ett straffbart område kan aldrig definieras av icke bindande råd som införts av en myndighet. En sådan rättstillämpning leder till att det straffbara området blir i hög grad oklart med rättsosäkerhet som följd. Att informellt, genom förment tolkning, föra in regler som inte lagstiftats, och som inte i sig är bindande, i en lag, och låta dessa regler skyddas av ett straffbud, måste strida mot varje form av legalitet. Det framstår rentav som ett sätt att bakvägen omvandla icke bindande rekommendationer till bindande lag. Det finns två möjligheter att få en logisk sammanhängande och någorlunda rättssäker tillämpning av reglerna. En möjlighet är att helt acceptera att straffbudet för bokföringsbrott inte skyddar regler om god redovisningssed – främst av det skälet att dessa inte är bindande, med följd att överträdelser av Bokföringsnämndens råd blir straffria. En annan möjlighet är att lagstiftaren eller HD öppet slår fast att vissa av Bokföringsnämndens råd faktiskt är bindande, i så fall de som knyter an till någon regel i bokföringslagen. Dessa råd får då karaktär av bindande myndighetsföreskrifter, och måste som sådana tillämpas på samma sätt som andra myndighetsföreskrifter. Det innebär att en överträdelse kan leda till böter och att preskriptionsreglerna för bötesbrott blir tillämpliga. Råd som inte knyter an till någon regel i bokföringslagen, exempelvis de råd som finns om bokföring av redovisningsmedel, kan däremot aldrig betraktas som bindande. Mitt intryck är att ekobrottsåklagare allt oftare och närmast reflexmässigt åtalar för bokföringsbrott som består endast i överträdelser av Bokföringsnämndens råd, och att många domstolar – också närmast reflexmässigt – dömer till ansvar. Detta leder till en ond cirkel, som ingen åklagare eller domare tycks vilja eller våga bryta. asp konstaterade redan 1999 att frågan om huruvida avvikelser från god redovisningssed omfattas av bokföringsbrott eller ej inte var klarlagd. Inte heller därefter har frågan blivit föremål för bedömning. Med den utveckling som pågår såvitt avser benägenheten för åtal som grundas enbart på överträdelser av god redovisningssed behövs ett auktoritativt klarläggande. Det kan vara dags nu. Allan Stutzinsky Advokat ADVOKATEN NR 7 • 2020