Nordens Tidning 1
Kultur Ingemar Gustafsson – en 100-årig eldsjäl s
er tillbaka Ingemar Gustafsson är jämngammal med Föreningen Norden. Han är en eldsjäl, folkbildare, hedersmedlem med både guld- och silverplaketter för framstående insatser inom föreningen och för svensk folkbildning. Främst dock för arbetet i den lokala avdelningen i Karlskrona. Vi sitter i en liten soffgrupp i ett trivsamt hörn i Ingemars hem på Vasagatan i Karlskrona. Ljuset strömmar in från två håll. Ingemar är visserligen gammal och böjd, men ögonen är pigga och leendet finns där, liksom humor och distans. Och tanken är klar. Jag tror han gillar mitt besök. Han har i förväg fått några stolpar om hur jag tänker mig intervjun och som hjälp för honom att minnas. Vad fick dig intresserad av Föreningen Norden? – Mitt stora intresse för Nordens historia och den fascination för Island jag upplevde vid första besöket på den märkliga ön. Harry Clarhed, vän och ordförande i vår lokala Norden-förening älskade Island och blev en viktig inspiratör för mig. Berätta litet om föreningens första tid i Karlskrona, d v s innan du blev medlem. – Föreningen Norden började 194647 bygga upp lokala avdelningar och vår förening bildades 1947. Den anammade det vänortsarbete/stöd som fanns mellan Karlskrona och orter i våra krigsdrabbade nordiska grannländer och sökte kontakt med kollegor där. Redan första året träffades styrelserna först i finska Lovisa, därefter i norska Horten följt av Hilleröd och sist Karlskrona – allt inom fem månader 1947. År 1975 sökte Olafsfjördur på norra Island vänorter och införlivades i den krets där Karlskrona ingick. Nordenföreningarna i Blekinge har varit och är fortfarande stora. Hur kommer det sig? – Tage Berglund, medlem i Föreningen Nordens centralstyrelse och en nära vän till mig, var från Blekinge och han var nog en bidragande orsak till att verksamheten tog fart här i Blekinge. Enskilda initiativ och enga28 nordens tidning nr 2 | 2019 med en mängd medarrangörer, bl a Nationalmuseum. Karriär i Föreningen Norden Karlskrona/ Ronneby: kassör 1959-68, vice ordförande 1959-1980 och ordförande 1980-2005. Han var även med i centralstyrelsen. Ingemar är en känd person i Karlskrona och Blekinge, inte bara genom sin verksamhet inom Föreningen Norden utan också genom sitt arbete och som folkbildare. gerade personer betyder mycket, tror jag. I Karlskrona arbetade vi hårt med våra program och hade hela spektret av programtyper. Vi började arrangera resor, först till orter i Norden och senare även i övriga Europa. Det var ovanligt med lokala researrangörer. Kanske spelade mitt eget stora intresse för konst och kultur in. Resorna blev eftertraktade, ryktet spred sig, det blev lite snöbollseffekt och medlemsantalet steg. Vad minns du med störst entusiasm från din tid i Föreningen Norden? – Vänortskontakterna. De höll ihop föreningen. Man upptäcker likheter och skillnader i kultur, ser lösningar bortom de egna normerna, får en vilja att samarbeta över riksgränserna. Givetvis hade vi roligt tillsammans också! Resorna vi arrangerade var också engagerande. Och, naturligtvis, allt positivt man åstadkom i den centrala organisationen. Några tillfällen som du minns särskilt? – Föreningarna Nordens Förbunds (FNF:s) möte 1973. Mötet förläggs till Sverige vart femte år och det var en stor ära för oss att få ha det i Karlskrona. Nordiska Rådets 25-årsjubileum 1977 med ”Kulturveckor i Blekinge” 1985 hade vi ett månadslångt program över hela Blekinge, kallat ”Norge i Blekinge”. Jag var ordförande i programkommittén och minns särskilt känslan då jag fick stå bredvid och sufflera vår landshövding Camilla Odnoff vid hennes invigningstal utanför Rådhuset i Karlskrona. Det första vänortsmötet på Island 1986. Nu var alla de nordiska länderna med. Och vi var på den älskade ön! Vårt eget 50-årsjubileum 1997 med många gäster, där jag fick ta emot Föreningen Nordens guldplakett "För nordisk Gärning" av Torbjörn Fälldin, som då var ordförande i Föreningen Norden. Jag var den förste från distriktsnivån som fick denna utmärkelse. Den inkluderade en hyllning till Karlskrona kommun, som vid den tiden ställde upp på allt! Det talades om Karlskronamodellen – vad var det? – Vänortsmötena handlade i början mest om att styrelserna träffades. Det fanns även ett rätt omfattande nordiskt skol- och ungdomsutbyte. Inför vänortsmötet i Karlskrona 1965 bjöd vi in runt 70 föreningar i Karlskrona till ett möte, varav ett 40-tal nappade på att ingå i en Vänortskommitté. Idén var att respektive förening skulle söka samarbete med sin systerförening i vänorterna. Alla erbjöds sedan att delta i vänortsmötena. Dåvarande ordföranden Harry Clarhed och jag var med. Vid vänortsmötet i Hilleröd 1969 gav idén praktiskt resultat. Då kom 80 idrottsmän, 40 folkdansare, 60 övriga samt några deltagare från Föreningen Norden. Du har varit en stor inspiratör och initiativtagare då det gäller flera andra föreningar. Varför just du? – Det är väl så, man har svårt att hålla tyst, kommer med förslag och framför allt ägnar man tid åt det som behövs för att ”det ska bli nåt”. Lite eldsjäl har man väl i sig. Du var med i de lyckade försöken att få en högskola till Karlskrona. Med dig och Elsmari Furuvall som drivande var Föreningen Norden en av de fyra organisationer som startade Litorina