Årsskrift 2004 1
Årsskrift 2004 Sida 2
Årsskrift 2004 Sida 3
Årsskrift 2004 Sida 4
Årsskrift 2004 Sida 5
Årsskrift 2004 Sida 6
Årsskrift 2004 Sida 7
Årsskrift 2004 Sida 8
Årsskrift 2004 Sida 9
Årsskrift 2004 Sida 10
Årsskrift 2004 Sida 11
Årsskrift 2004 Sida 12
Årsskrift 2004 Sida 13
Årsskrift 2004 Sida 14
Årsskrift 2004 Sida 15
Årsskrift 2004 Sida 16
Årsskrift 2004 Sida 17
Årsskrift 2004 Sida 18
Årsskrift 2004 Sida 19
Årsskrift 2004 Sida 20
Årsskrift 2004 Sida 21
Årsskrift 2004 Sida 22
Årsskrift 2004 Sida 23
Årsskrift 2004 Sida 24
Årsskrift 2004 Sida 25
Årsskrift 2004 Sida 26
Årsskrift 2004 Sida 27
Årsskrift 2004 Sida 28
Årsskrift 2004 Sida 29
Årsskrift 2004 Sida 30
Årsskrift 2004 Sida 31
Årsskrift 2004 Sida 32
Årsskrift 2004 Sida 33
Årsskrift 2004 Sida 34
Årsskrift 2004 Sida 35 , lott Sverige svenska kadd
is har' Denna gång är det dags för det andra avsnittet om caddiens historia. Och nu handlar det om caddies på svenska golfbanor. Av ÅKE SKEPPARE ed löfte om ett kåseri med titeln 'Blott Sverige svenska kaddis har' avslutade jag förra årets kåseri, 'Ett släkte för sig', om den anglosachsiska caddien. Min rubrik är en travesti på Jonas Love Almkvists bevingade ord: 'Blott Sverige svenska krusbär har'. Den svenska klubb-caddien, eller 'kaddin' är sällan något ann0-t än en ung pojke (en och annan flicka fanns!), 8 till 15 år gammal, fram till slutet av andra världskriget. Under 1950-talet tycks vår kaddi försvinna från fairway. Eftersom krusbär också kan tolkas som ungt och småvuxet, får rubriken sin fulla mening. Vår kaddi är alltså långt från den robusta, klassiska caddien, en äldre och ofta egensinnig karaktär bärande för levebrödet, såväl på klubben som på större tävlingar. Ordet kaddi är, i mina öron i alla fall, av omisskännligt skånskt idiom. Jag har ännu inte kunnat belägga en enda svensk, verksam, vuxen caddie fram till Fanny Sunessons famösa dagar vid Nick Faldos bag på 1980- och 1990-talen. Inte ett enda fotografi har gått att finna. Detta betyder ju inte alls, att det inte har funnits en eller annan vuxen sådan. Och jag skall villigt erkänna, att min efterforskning, framförallt i Stockholmstrakten och på Falsterbonäset, knappast lever upp till äldre akademiska krav. Jag tycker därför att jag med gott samvete kan använda min travesti på Almkvist. De unga caddies vi hade mellan, säg 1925-1945, kan mellan tummen och lillfingret ha varit ett hundratal; några av dem är ännu i livet. Flera av dem har dokumenterat sin tid som 'bärare'. Dessa caddies bar i skolåldern i de tre redan då täta golfregionerna, Stockholm, Göteborg och Falsterbonäset. n klubb med väl utvecklad caddie-service var Stockholms GK. Från 1932 till slutet av 40- talet fanns det på Kevinge en mängd alerta pojkar (och några flickor) som gärna bar åt medlemmarna. Dels var det roligt att på läxfri tid hålla till runt klubbhuset och på banan, dels gav bärandet en liten slant. Det var länge standard med en 50-öring för en runda och hela tre kronor för en dubbelbärning plus dricks. Några av dem som på Kevinge kom med i ett caddiegäng var bröderna Svedestig. En av dem, Tage Svedestig, har skildrat en caddiestrejk, en vild (?) strejk som bara varade en dag, men avgiften höjdes redan nästa dag till 75 öre, ett procentpåslag som i våra dagar 35
Årsskrift 2004 Sida 36
Årsskrift 2004 Sida 37
Årsskrift 2004 Sida 38
Årsskrift 2004 Sida 39
Årsskrift 2004 Sida 40
Årsskrift 2004 Sida 41
Årsskrift 2004 Sida 42
Årsskrift 2004 Sida 43
Årsskrift 2004 Sida 44
Årsskrift 2004 Sida 45
Årsskrift 2004 Sida 46
Årsskrift 2004 Sida 47
Årsskrift 2004 Sida 48
Årsskrift 2004 Sida 49
Årsskrift 2004 Sida 50
Årsskrift 2004 Sida 51
Årsskrift 2004 Sida 52
Årsskrift 2004 Sida 65
Årsskrift 2004 Sida 66
Årsskrift 2004 Sida 67
Årsskrift 2004 Sida 68