Nöjesnytt Växjö 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS FO
XFIRE Regi: Laurent Cantet, 2012 Medverkande: Ali Liebert, Tamara Hope, Madeleine Bisson m.fl. nnnnn Foxfire är baserad på Joyce Carol Oates roman Foxfire – en tjejligas bekännelser och har filmatiserats DEAD MAN DOWN Regi: Niels Arden Oplev, 2013 Medverkande: Noomi Rapace, Colin Farrell, Isabelle Huppert mfl. nnnnn Niels Arden Oplev är regissören bakom den svenska Män som hatar kvinnor och Dead man down blir hans första film gjord med amerikanska pengar. Steget till Hollywood är såklart ganska stort men han lyckas bevara det mörker som ändå blev signumet för Män som hatar. Här arbetar han återigen med Noomi Rapace som spelar Beatrice vars ena halva av ansiktet deformerats efter en bilolycka. I våningen mittemot ser hon en kväll lönnmördaren Victor döda en person och lyckas spela in det med mobilkameran. Med det som hållhake försöker hon tvinga Victor att mörda den som förstörde hennes ansikte – och därmed hela hennes liv. Victor som bär på sin egen agenda är inte svårövertalad och känner igen sig i Beatrices hämndbegär. Dead Man Down är mer ett relationsdrama, eller en mörk kärlekshistoria, än en fullfjättrad actionthriller. Oplev lägger mycket tid på att nogsamt presentera karaktärer och filmens kärna. Det hela fungerar bra i mötet mellan de två sargade själarna där framförallt Farrell ger Victor och hans smärta ett tydligt djup. Däremot är det svårt att riktigt se detsamma i Beatrice. Främst beror det faktiskt på att hon inte alls är det freak hon låtsas att hon är. Möjligen är det meningen att hon tror att hon ser värre ut men då hade knappast kids på gården ropat ”Monster” efter henne. I vilket fall. Det blir en slags Fantomen på Operan-twist av Dead Man Down där yttre och inre mörker till slut möts. Apropå slutet. Det är nästan obegripligt hur Oplev så återhållsamt kan bygga en historia för att avsluta med grovyxad Die Hard-action. Så pass obegripligt att det luktar missnöjd testpublik och samtidigt sänker betyget ett snäpp. JONAS DANIELSSON en gång tidigare. Historien om en grupp unga kvinnor som tillsammans får nog av kvinnoförtryck och usla förutsättningar i 1950-talets USA är fortfarande än mer än giltig. Det är samma typ av beteende då som nu och att det inte kommer tjogvis av denna typ av film är helt otroligt. Men det beror väl fortfarande på att kvinnor inte ska bete sig på det här sättet. Utan att bli en 1970-tals exploitationfilm, som blandade det uppenbart upproriska med lite kvinnlig fägring för att inte helt stöta sig med publiken, lyckas ändå Foxfire bli lite grand av den typ av frigörande film. Huvudkaraktärerna är underbart uppkäftiga och slår, iallafall inledningsvis, rakt mot de rätta ställena. När det hela blir lite mer än leksamt allvar och lutar mot grundade revolutionära tankar börjar också gemenskapen i tjejligan förändras. Foxfire är en fantastisk upplevelse på många sätt och kan kanske också jämföras med Tusen gånger starkare (Peter Schildt 2010) där vi på samma sätt obevekligen blir påminda om det strukturella förtrycket som vi ständigt accepterar. Tyvärr blir Foxfire, trots att jag gärna egentligen skulle vilja se mer, aningen för lång och tappar tempo men jag uppmanar alla med lite stake: gå och se! JONAS DANIELSSON SIGHTSEERS Regi: Ben Wheatley, 2013 Medverkande: Steve Oram, Alice Lowe, Sara Stewart m.fl. nnnnn Tina lever ett tryggt liv med en ytterst krävande mamma som gör allt för att hålla dottern nära. Då kommer Chris och vänder allt upp och ned. Han vill nämligen visa henne världen och tar med Tina på ett äventyr med husvagnen. Förutom friheten i bilen blir det självklara besök på exempelvis pennmuseumet i Keswick och viadukten i Ribblehead. Allt verkar gå som planerat när Chris lackar ur på oförskämda människor och resan tar en oväntad vändning. Sightseers är en väldigt engelsk film och tar upp frågor om den stereotypa hämmade britten, samma frågor som vi också brottas med i vår självbild av introvert bitaihopmentalitet. Men istället för att gräva alltför djupt i det blygsamma vänder snart Sightseers till en uppgörelse, en frigörelse från undertryckt återhållsamhet. När det händer blir reglerna luddiga vilket kastar ut dem i osäkerhet och en känsla av undergång. Ben Wheatly är en stigande regissörsstjärna som verkar kunna bemästra det mesta. Senast i den underskattade Kill List briljerade han i en skräckthriller och även om den här svarta komedin är betydligt mer lågmäld puttrar den bekvämt vidare mellan husvagnscampingar och hemtrevliga kvarterskrogar där man kan reta upp sig på folk. Möjligen blir det lite för avskalat och öppet i tolkningarna för att riktigt slå huvudet på spiken, men Wheatly kommer iallafall jag att hålla ögonen på. JONAS DANIELSSON SCARY MOVIE 5 Regi: Malcom D. Lee, 2013 Medverkande: Ashley Tisdale, Erica Ash, Katt Williams mfl. nnnnn Del 5!? Jag vet att jag sett den här filmserien men har inget minne av dem. Jag förstår varför. Jag måste också skynda mig att skriva det här innan jag sorterat bort Scary MoVie i hjärnans kompostdel. Handlingen är snodd från Mama och det blir alltså diverse ”dråpliga” scener med smutsiga, konstiga barn. Sedan blandas det in lite av bland annat Apornas Planet (R)evolution, Black Swan, Evil Dead och såklart Paranormal Activity. Det där med Apornas planet känns som det sämsta inslaget, men vad gör man inte för att få med några bajskastande apor? Möjligen kan det vara lite roligt att upptäcka vilka filmer de parodierar i Scary Movie-filmerna men det är tyvärr ett stort ”möjligen” för här finns inte tillstymmelse till finess ens i nivå med det allra sämsta i Nakna Pistolen. Det finns dock några småroliga och sadistiska, kan man väl kalla dem, som inbegriper våld mot spädbarn, småroligt just för att det är så överdrivet gränsöverskridande (och det funkade ju bra i Braindead). Om det är det mest positiva man kan säga om en film kanske det är dags att hålla käften? JONAS DANIELSSON