Nöjesguiden STHLM 1
programmet. Det största problemet är nog att folk
inte ens förstår vad icks är. Jag gästade precis Anis Don Deminas och ”Berras” (Behrouz Badreh, reds. anm) podcast. Vi pratade om icks halva avsnittet, men jag tror fortfarande inte ”Berra” förstår vad en ick är. Det verkar vara väldigt svårt för folk att fatta det. Folk trodde att det var du som var statsminister? – Lite så. Jag är en väldigt skämtsam person, tar allt med en nypa salt och är väldigt chill och har en väldigt lättsam inställning till livet. Det låter skönt att vara så chill. – Det är jätteskönt! Jag rekommenderar det verkligen. Jag brukar säga att jag är den lyckligaste personen jag känner. Jag tror att det beror på att jag inte tar allt så seriöst. Det är härligt att se på livet så. Har du svårt att relatera till människor som inte gör det? – Nej, jag förstår ju att människor bryr sig om vad andra ska tycka och är väldigt måna om hur de framställs. Men det är väldigt härligt att vara så lättsam som jag är. Jag förstår det. – Du kan inte relatera? Nej jag är självmedveten och ängslig. – Det man inte kan kontrollera kan man inte kontrollera. Det är bara att go with the flow. Efter en sådan här hatstorm kommer det någon ny grej. Det är inte hela världen. Har du någonsin fått kritik och känt ”den här jäveln har ju rätt”? – Absolut. Det gör man väl hela tiden? Men jag tycker det är svårt att säga vad som är fel och vad som är rätt. Alla kommer ju från olika bakgrunder och har olika inställningar och infallsvinklar till allt. Men har du tagit åt dig av någonting? – Jag tar åt mig om någon blir ledsen. Det är aldrig roligt och det är aldrig min avsikt att någon ska ta illa upp. Jag brukar svara alla som skriver till mig… Då måste du ha att göra? – Jag lägger säkert två timmar om dagen på det. Mina följare är det viktigaste jag har. Och jag tycker det är viktigt att vi som förebilder i influencerbranschen ska kännas nära. Så om någon har tagit illa upp och hör av sig pratar vi om det. Det kan börja med ett riktigt hatmeddelande och sluta med att personen säger förlåt. Man blir glad av att se att världen kanske inte är så jävla elak som den ibland ser ut på nätet. I julas såg vi dig i Cyklopernas Lands uppesittarkväll. Vad tyckte du om att vara med där? – Jag har insett att jag tycker det är jättekul med otippade möten. Jag gästade ett vanligt avsnitt häromdagen också. Det är roligt, för när jag tittar på programmet hänger jag inte med alls. Jag förstår inte deras analyser, de svävar iväg på ett sätt… Men det är det som är kul. Det hade blivit tråkigare om jag satt med mina influencerkollegor. Vad har du för green flags på killar? – Green flags? Jag har ju bara red flags… Men att ha en bra relation till sin familj tycker jag är en green flag. Och jag älskar ju killar som, precis som mig, har lite självdistans och inte tar allt så seriöst. Nu tänkte jag att vi skulle backa bandet till när allting började. Hur började allting? – Det föll bara ner i knäna på mig. Jag startade en blogg när jag var 15. Jag växte upp i Söderköping, som är en väldigt liten stad. Sedan började folk i Norrköping läsa, Linköping… När jag gick i gymnasiet fick jag 10 000 kronor i månaden för att ha min blogg på en viss portal. Då började jag känna att jag kanske kan leva på det. Så jag har aldrig haft ett riktigt jobb. När jag tog studenten fick jag ett Instagram-jobb i Australien. De skickade dit mig för att ta bilder på deras produkter och mitt hår. Sedan har det bara flutit på. Jag hade aldrig någon tanke om att det skulle bli en business. Vad var det som gjorde att folk ville läsa dig? – Jag tror att det var att jag bara var en helt vanlig tjej i en liten stad. Jag skrev om skolan, killar och allt man kände när man var 15. Så det var nog väldigt relaterbart. Vem var du i skolan? – Vi hade inte riktigt populära och nördar i min skola… Det låter som något någon som var populär skulle säga. – Nej, men jag kunde ju jämföra med andra skolor. Där var det mycket tydligare. Var det någon slags Waldorfskola eller? – Typ, men ändå inte. Det fanns två skolor i Söderköping, en cool och en töntig. Jag gick på den töntiga. Jag var lite pluggtjej, hade jättebra betyg och gillade att gå i skolan. När jag gick på gymnasiet brukade mamma komma och hämta mig på lunchrasterna. Vi åkte hem och fotade outfitbilder till bloggen. Sedan åt vi en snabb lunch och så skjutsade hon tillbaka mig. Hur hade hon tid med det? Hade hon inget eget jobb? – Jo, men hon jobbade hemifrån. Jag är väldigt tacksam över att mina föräldrar alltid har supportat mig i allt. Jag pluggade ju inte vidare sedan, utan jag började tjäna pengar på min blogg. Men hade de sagt att jag skulle plugga vidare hade jag nog gjort det. Jag litade väldigt mycket på mina föräldrar när jag var ung. Det känns rätt ovanligt med föräldrar som uppmuntrar en att satsa på att bli influencer. – Det var nog lite nyfikna. ”Gud vad coolt, du kan tjäna pengar på att ta bilder. Det är ju hur bra som helst”. Vad jobbar de med? – Pappa är distriktschef på ett skogsbolag. Mamma jobbar med mig, men då jobbade hon på ett amerikanskt företag som säljer smycken och choklad. När flyttade du till Stockholm? – För tio år sedan. Jag var väl 22 eller 23. ”JAG ÄR DEN LYCKLIGASTE PERSONEN JAG KÄNNER” NR 2, 2026 | NÖJESGUIDEN 19