Nöjesguiden STHLM 1
JAG FYLLER 26 och har identitetskris. – Jag är på
fel sida av 25, säger jag till min 28-åriga roommate. – Skärp dig, säger hon. JAG SKÄRPER MIG och köper en koreansk solkräm som jag glömmer att kleta på innan jag sätter mig i direkt solljus med en deli coffee. Jag lyssnar på Coney Island Baby av Lou Reed och minns när jag var hemma hos honom 2024 för att vattna blommor, efter hans död förstås. Reeds änka, Laurie Anderson, och min tidigare chef är goda vänner. Jag tänker på att Lou Reed var 25 när The Velvet Underground släppte The Velvet Underground & Nico, den med Andy Warhols banan. SOM 25-ÅRING HAR jag couchsurfat mellan två kontinenter, påbörjat ett bokprojekt, skrivit nyhetsartiklar om amerikansk politik och producerat en pjäs i mina föräldrars vardagsrum, som om det vore Thanksgiving och kusinerna tvingade de vuxna att kolla på en föreställning de dragit ihop på plats. Någonstans mellan vuxen och barn. Får man vara en ofullbordad vuxen vid 26? JAG OCH MIN kompis Michael har en gemensam fest på baren Time Again. Mina gamla roommates har fixat en cheesecake från mitt favoritbageri, italienska Veneiro’s i East Village. Dylan berättar en sjuk historia om en kompis som under några månaders tid märkte att hennes säng var obäddad flera gånger i veckan när hon kom hem från jobbet. Till slut installerade hon en övervakningskamera. Bilderna visade att hennes super (en slags vaktmästare) regelbundet smugit in i lägenheten för att ha trekanter. NÄR DET BARA är ett litet gäng kvar på festen rör vi oss vidare till baren Mr. Fong’s och spelar biljard. Jag och Natalie kommer hem strax innan tre och beställer McDonald’s. Natalie drar fram sin chowel, chow towel, som hon lägger på sängen när hon vill kunna äta utan att spilla på lakanen. Vi käkar och somnar framför Sex and the city. DAGEN DÄRPÅ GÅR jag på vernissage. Min kompis Jeanette Hayes har kurerat utställningen som visas på Library 180, off-dutymodeller, fotografer och annat modefolk utgör crowdet. JAG GÅR NÄSTAN aldrig på uppläsningar längre. Under några år var uppläsningar det dominerande sociala kultursammanhanget i Downtown. Det postironiska reaktionära litterära avantgardet runt Dimes Square är dött. Det dog sommaren 2024, på upploppet till det amerikanska presidentvalet. De som inte var övertygade fascister droppade ur efter Trumps installation. Nu är det bara fullblodsfascister kvar. AVANTGARDET RUNT DIMES Square ville ett referensbibliotek som drivs av Nikki Igol. Biblioteket är helt otroligt: hela samlingen består av konst- och modetidningar från 60-talet, allt från en komplett samling nummer av Vogue till små, otroligt nischade skvallertidningar från 80-talets konstkretsar i East Village. Förutom att kurera och driva biblioteket jobbar hon också som arkivist åt makeupartisten Pat McGrath, ett jobb jag inte visste fanns innan jag träffade henne. JAG HAR SKRIVIT texten till utställningskatalogen. Imorgon nalkas snöstorm. På promenaden till Library 180 hamnar jag i flera iskalla vindtunnlar som drar in mellan skyskraporna i The financial district. På ryggen har jag en tub med tryck som jag släpat med mig från Sverige. VERNISSAGEN DRAR FRÄMST till sig folk från modevärlden, inte de typiska konstkretsar man stöter på i Chelsea på torsdagskvällar. En salig blandning av frigöra sig från det de beskrev som ”förtryckande woke-kultur”. Hur de kunde tro att nyfascismen skulle innebära en befrielse övergår mitt förstånd. För ett par veckor sedan beordrade administrationen att prideflaggor ska tas bort från nationalparker runt om i landet. Den lilla parken vid Waverly Place och Christopher Street ett monument över Stonewallupproret, en serie demonstrationer som blev en vändpunkt i den amerikanska gayrörelsens kamp på 60-talet. Sedan dess har platsen prytts med en stor prideflagga, nu ska den bort. 2026 ÄR DET stora demonstrationer vid Stonewallmonumentet igen. Hundratals New York-bor har samlats runt monumentet, där fler prideflaggor vajar än någonsin. I lägenhetsfönster, på brandtrappor, i butiker och flaggstänger som vanligtvis bara brukar ha den amerikanska flaggan. New York har gått vidare från en tid som dominerades av en ironisk nihilismen, inte minst på Dimes Square. Nu är det uppriktighetens tid. NR 2, 2026 | NÖJESGUIDEN 33