Nollelva 1
Temadagar som gör det värt att fira! Dark Tranqui
lity Moment Det har snart gått 30 år sedan Dark Tranquility släppte sin debutplatta “Skydancer” och tillsammans med In Flames och At the Gates skapade genren melodisk dödsmetall. Sedan dess har de fortsatt att släppa skivor i en jämn takt och hållit en konsekvent och hög nivå på det de släppt från sig. Ett imponerande jobb, måste man erkänna. Och när man lyssnar på Moment så hör man givetvis ett band som mognat med åren men som inte har slöat till, tappat stinget och börjat muttra om att det var bättre förr. Det har visserligen skett lite medlemsändringar som möjligen bidragit med lite ny energi, men Göteborgarna hade förmodligen levererat på topp oavsett. Stanne är en jäkel på att growla, men själv är jag mer förtjust i hans rena sång, som när det är bra är absolut knäckande. Och här finns en del av den varan. Här finns även snygg produktion och hög nivå på låtmaterialet. Här och var dippar det lite men aldrig så att det stör, utan musikaliskt håller man hela tiden jämnhög klass. Allra bäst är bandet ju mer storslagna och symfoniska de vågar vara, och lyckligtvis vågar de påfallande ofta lämna det värsta riffandet och bygga stämningar och dramatik. Vi har nog 30 år till med bra musik att vänta från det här gänget. (TP) Florence Valentin Det var en gång Själv upptäckte jag Florence Valentin i början av 00-talet när de lirade på Åtvidabergs Folkets hus (fast under annat namn). Något år senare kom en EP och jag jublade. Den följdes upp av en platta som var så urusel att det verkade vara ett smaklöst skämt. Sen gick det några år och plötsligt släppte Florence Valentin två kanonskivor i tät följd och vi fans trodde att äntligen, äntligen skulle vi få njuta av bandets rätta potential. Men då lade bandet ned. 2014 dök Love Antell upp i “Så mycket bättre” och vi fans hoppades på en storstilad comeback, men det blev såklart inget med det. Istället gick det ytterligare fem år av till synes planlöst konstnärsliv innan Love återförenade sitt gamla band, och nu sitter vi här med det nya albumet i hand. Och det låter mer Håkan Hellström än någonsin. Kanske inte så konstigt, för Love bor numera i Göteborg. Men det är ju inte Håkan jag vill ha utan Love. Den Love som levererade punkattack i “Samma vindar, samma brackor” och partysväng i “Pokerkväll i Vårby gård”. Nya plattan... ja, jo... den låter väl okej rent musikaliskt men känns vilsen och identitetslös. Även om jag gillar Love så vet jag att jag aldrig kommer att lyssna på “Det var en gång” igen. (TP) Staffan Hellstrand Mordet i Nürnbergbryggeriet Staffan Hellstrand har alltid lagt mycket vikt vid sina texter (förutom i låten “Kärlek & hat” med refrängen “Kärlek och hat är två lejon som aldrig får mat”), och inte minst denna höst. Dels släpper han en bok med sina texter med förord av Lars Norén och dels släpper han en ny skiva som är ett slags temaalbum med texter som hänger ihop och berättar en historia. 1835 skedde ett mord på Nürnbergbryggeriet, nära Hellstrands nuvarande bostad. Det var drängen Carl Pehrsson från Horn i Östergötland som flyttade till Stockholm, fick jobb på bryggeriet och slog ihjäl sin plågoande till chef. Hellstrand berättar hela storyn från start till mål, med hjälp av Sofia Karlsson i två låtar, Hade detta varit en vanlig rockpoetskiva av Hellstrand hade jag gäspat förstrött och undrat vad han sysslar med. För även om det låter omisskännligt Hellstrand så är det är en ganska udda skiva där både text och musik tar lite nya vägar och produktionen låter lågbudget. Som temaalbum och musikalupplägg funkar dock plattan riktigt bra. Jag sugs in i berättelsen på ett sätt som det var länge sedan Hellstrand sög in mig i sin musik. Denna skiva var välbehövlig både för Hellstrands kreativa utveckling och för mitt förhållande till min forna favoritartist. (TP) Temadagar är ypperliga tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 18 DECEMBER Jultröjans dag 20 DECEMBER 4:e advent 23 DECEMBER Drottningens födelsedag 24 DECEMBER Julafton 25 DECEMBER Juldagen 26 DECEMBER Annandag jul 31 DECEMBER Nyårsafton 1 JANUARI Internationella pizzadagen 5 JANUARI AC/DC Power up Hoppsan, AC/DC är tillbaka med en ny skiva! Vem hade trott det för bara något år sedan? Har ni inte hängt med i de senaste årens turbulens så har bland annat detta hänt: Malcolm Young har dött, Brian Johnson fick hörselproblem och ersattes av Axl Rose, Phil Rudd hamnade i trubbel med rättvisan och kickades ur bandet och Cliff Williams hoppade av. Men nu är hela gamla gänget tillbaka, plus brorsonen Stevie Young som ersatt Malcolm de senaste åren. Med den låtkatalog som det legendariska rockbandet har behöver de knappast ge ut nya skivor, de har redan skrivit in sig i historieböckerna och allt kan egentligen bara bli sämre. Det som ändå gör denna platta lite intressant är att den består av gamla låtar som Angus och Malcolm sparat till kommande skivor, inget nyskrivet trams alltså. Och AC/DC-fansen får verkligen vad de vill ha, ni vet: de där typiska gitarriffen, låtar som gungar fram, Brian Johnsons sång, grabbiga drick öl-texter. Precis som det ska vara. Visst, det är måhända inte så innovativt men ändå oväntat piggt. Okej, lite smågubbigt kanske, men inte så det stör. Och “Through the mists of time” avviker faktiskt på ett positivt sätt från bandets välkända mall, men låter ändå typiskt AC/DC. Skivans absoluta höjdpunkt. (TP) Tomas Andersson Wij Högre än händerna når Slappna av. Dra ut den där pinnen du har i röven och kom loss. Käkarna är så spända när du sjunger att man ryser i kroppen av obehag, det går inte att vara avslappnad när man lyssnar. Om inget annat hjälper så ta lite Microlax. Så vill man säga till Tomas Andersson Wij, inte bara nu när han släpper sitt tolfte album utan egentligen genom hela hans karriär. För han måste väl vara landets mest pretentiösa artist? I grund och botten gör han inget märkvärdigt. Han är en typisk rockpoet i stil med Staffan Hellstrand och Peter Le Marc, och jag brukar gilla den typen av artister. Musikaliskt är Wij en habil låtskrivare. Inte särskilt spännande men inte heller irriterande dålig. Men det är något i själva anslaget, i attityden som gör att han blir väldigt svår att lyssna på. De där sammanbitna käkarna, den deprimerande livsinställningen, avsaknad av glimt i ögat. Och så har vi de pretentiösa texterna där han jagar snygga poetiska formuleringar istället för att säga något som känns på riktigt. Ett enda poserande, om ni frågar mig. “Högre än händerna når” är varken bättre eller sämre än något annat han släppt. Det är mer piano än gitarr men i övrigt består den av samma gamla beståndsdelar som tidigare: 50 procent tråkighet, 50 procent högtravande pretention och 0 procent charm. (TP) NOLLELVA 45 Kylie Minogue Disco Kylie rivstartade som bekant popkarriären under det färgglada 80-talet tillsammans med producenttrion Stock, Atkin och Waterman. Då levererades hitlåtar på löpande band och med låtar som ”The Loco-Motion”, ”I Should Be So Lucky” och ”Got To Be Certain” klättrade hon på topplistor och sålde skivor i massor. Nåväl, åren går och nya ”Disco” är faktiskt Kylies 15:e platta i ordningen och i denna utgåva känns det onekligen som om hon hamnat inom rätt musikgenre igen, då föregångaren ”Golden” från 2018 trots allt inte var någon höjdare. Hennes bästa skivor och två riktiga höjdaralbum var och är utan tvekan ”Fever” från 2001 och ”Body Language” från 2003 där vi bl a finner låtar som ” Can´t Get You out of My Head”, ”Love at First Sight”, ”Slow” och ”Red Blooded Woman”. Kylie hade kanske där och då sin absoluta peak. Mycket talar för det, för nya skivan är tyvärr inte speciellt musikaliskt upphetsande och har i ärlighetens namn alldeles för få riktigt bra låtar. Undantagna är ”Say Something” och ”Magic” som fungerar bra, men trots att hon rör sig i rätt genre som kryddas av en lyxig produktion så lyfter det aldrig. Kylie må vara på rätt väg, men har en bra bit kvar till sina fornstora dagar. (JL) Trettondagsafton 12 JANUARI Marsipanens dag 18 JANUARI Internationella Nalle Puh-dagen 22 JANUARI Vinets dag