Omtanke 1
»Vi vet att isolering med ensamhet också är en hä
lsorisk« Barbro Westerholm Det mesta Barbro Westerholm gör utgår från deklarationen om de mänskliga rättigheterna och de sju diskrimineringsgrunderna. Alltså ålder, funktionsnedsättning, sexuell läggning, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. De är de fyra första som hon har ägnat sig åt mest. I dag ligger fokus på ålderism och en av de bedrifter som hon är mest stolt över, hittills, i sin långa karriär är att Lagen mot åldersdiskriminering blev breddad från att bara handla om arbetsliv och utveckling till att även täcka hälso- och sjukvård, från socialtjänst och omsorg till varor, tjänster samt transport. – Sedan har den fortfarande för tunna muskler, i och med att alla olika diskrimineringslagar har slagits ihop till en. Så nu gäller det att den blir kraftfullare, säger hon. I dag är hon är inte bara den äldsta – årsrikaste – riksdagsledamoten, hon lär också vara en av de mest aktiva. Efter intervjun med Omtanke är det telefonmöte med socialutskottet, därefter ett virtuellt möte med AGE – det europeiska nätverket för pensionärsorganisationer, ett med riksdagsgruppen och sist på dagens agenda står samtal med en grupp som skriver på en artikel om isoleringens hälsoeffekter. – Alltså det som jag pratade om nyss. Så någon middag före klockan nitton blir det inte i dag, säger hon och skrattar. EN FRÅGA SOM har satt avtryck och fått stor uppmärksamhet i media är när hon som nybliven generaldirektör för Socialstyrelsen såg till att homosexualitet inte längre skulle klassas som en psykisk sjukdom. Barbro Westerholm satt inne på sitt kontor när en grupp homosexuella aktivister ockuperade trappan utanför och skanderade att de ville ha bort sjukdomsstämpeln. I stället för att köra bort demonstranterna gick hon ut för att prata med dem och höra efter vad de ville. Svaret gjorde henne förvånad. Att homosexualitet på den tiden klassades som en mental rubbning var något som hon inte kände till. – Hur kunde kärlek mellan två människor, oavsett kön, vara en sjukdom? Två månader senare var Sverige det första landet i världen att friskförklara homosexuella. En handling som då ansågs kontroversiell. Barbro Westerholm har alltid stått upp för sin övertygelse. Hon berättar med skratt i rösten om när hon var ny på sin post som generaldirektör på socialstyrelsen och Svante Nycander, journalist på Dagens Nyheter, kallade henne för Pastor Jansson. Han syftade på en monolog av Hasse Alfredsons om en person som inte hade några bestämda åsikter om någonting. – Därför jag var ny och kunde för lite om de socialpolitiska frågorna. Men när jag stod där på trappan och det här med homosexualitet och sjukdom kom upp, då visste jag precis vad jag tyckte. Det var då jag kände att jag har makt. Bara jag är påläst, och vet vad jag tycker, är det ingen fara att säga min åsikt. Har du någon gång varit utsatt för hot eller rädd för att säga vad du tycker? – Jag har varit utsatt för hot sedan jag höll på med läkemedelsbiverkningar i mitten av 1960-talet. Barbro Westerholm är utbildad läkare. Från början var siktet inställt på att bli barnläkare, men hon gifte sig med en kursare som skulle bli kirurg och de ville ha många barn. – Det skulle bli svårt att kombinera familjeliv med två föräldrar som ligger jour stup i kvarten, så jag gick över till läkemedelsfrågorna i stället. 1961 kom neurosedynkatastrofen och med sina farmakologiska kunskaper blev hon verkställande ledamot i den läkemedelsbiverkningsnämnd som bildats, och fick ta emot och analysera rapporterna om de neurosedynskadade barnen. www.ssil.se | 13