Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » SAMSPELET MELLAN DEN SKATTSKYL
DIGE, SKATTEVERKET, TREDJE MAN OCH DOMSTOLEN I UTREDNINGSARBETET ÄR VÄSENTLIGT FÖR ATT SKATTEPROCESSEN SKA FUNGERA. jer av den skattskyldiges uppgiftsskyldighet i 31 kap. 2–3 §§ SFL. Härigenom får Skatteverket i de flesta fall tillräckliga uppgifter för att kunna fatta beslut om skatt i enlighet med vad som följer av lag. Därtill finns ett sanktionssystem i 49 kap. SFL som möjliggör för Skatteverket att ta ut skattetillägg om de lämnade uppgifterna är bristfälliga. Dessutom kan Skatteverket vidta mer ingripande åtgärder, såsom revision enligt 41 kap. SFL, för att få tillgång till uppgifter om den skattskyldige. Även Skatteverket har ansvar för utredningen. Det följer av Skatteverkets utredningsskyldighet i 40 kap. 1 § SFL. I bestämmelsen anges det att Skatteverket ska se till att ärendena blir tillräckligt utredda. Det blir inte minst betydelsefullt i samband med prövningen av oriktig uppgift, eftersom det då också ska tas hänsyn till vilka felaktigheter som Skatteverket borde ha uppmärksammat. Dessutom har tredje man och domstolen ett ansvar för utredningen, främst genom kontrolluppgiftssystemet och domstolens utredningsansvar enligt 8 § FPL. Samspelet mellan den skattskyldige, Skatteverket, tredje man och domstolen i utredningsarbetet är väsentligt för att skatteprocessen ska fungera. Det ger också den skatterättsliga utredningen vissa utmärkande drag. Några sådana kännetecken är att utredningsmaterialet ofta är omfattande och i huvudsak bygger på den skattskyldiges egna uppgifter. Detta är givetvis omständigheter som kan få betydelse för bevisningen. För att kunna diskutera vad en rättssäker bevisprövning i skatteprocessen är för något, behöver man också ta ställning till innebörden av begreppet bevisprövning och vilka moment begreppet innefattar när det används i skatteprocessen. Liksom jag beskriver i min avhand36 ling (s. 23) relaterar begreppet bevisprövning dels till principen om fri bevisprövning som framkommer av 35 kap. 1 § RB, dels kan begreppet lyftas ur principen och förstås som en egen företeelse. Vad begreppet bevisprövning innebär i det senare fallet tar närmast sikte på dess bokstavliga betydelse, att pröva bevisen. Bevisprövning brukar därför traditionellt användas synonymt med termen bevisvärdering. Bevisvärderingen grundar sig på principen om fri bevisvärdering som är en del av principen om fri bevisprövning. Att bevisvärderingen ska vara fri innebär i korthet att bevisvärderingen som utgångspunkt inte ska slås fast i rättsregler. Domaren ska alltså inte vara bunden av regler när bevisvärdet ska fastställas. Därmed hänförs bevisvärderingen vanligtvis till sakfrågan i ett mål. Med sakfråga brukar avses en fråga beträffande förhållanden som har inträffat i verkligheten. För att bevisvärderingen ska få effekt måste också rätten ta ställning till ett antal bevisrättsliga frågor av betydelse för rättstillämpningen, såsom bevisbördans placering och beviskravets höjd. Detta är rättsfrågor, alltså spörsmål som är betydelsefulla för rättstillämpningen. Rättsfrågan går oftast att lösa skilt från sakfrågan i målet. Vanligen framgår det av exempelvis en lagregel eller praxis vem av parterna som ska vara bevisskyldig och därmed ha bevisbördan, eller hur stark bevisning en part måste lägga fram för att ha fullgjort sin bevisbörda. Dessa bedömningar grundas inte på några sannolikhetsbedömningar, likt bevisvärderingen, utan på olika rättsregler och rättsliga argument. Däremot kan tillämpningen av en bevisbörderegel eller regel om beviskravet inverka på de slutsatser som kan dras av bevisvärderingen, vilket gör att även dessa frågor enligt min mening bör innefattas i begreppet bevisprövning. Bevisbördan och beviskravet får alltså en indirekt betydelse för bevisprövningen. Bevisrättsliga sakfrågor och rättsfrågor ska som utgångspunkt inte sammanblandas. Detta lyfter jag också fram i min avhandling (bland annat s. 311). En av orsakerna till att frågorna så långt det går ska hållas åtskilda är att normativa bedömningar i rättstillämpningen inte kan ge information om sannolikheten för att en påstådd händelse har hänt. Det är dock inte alltid möjligt att hålla isär rättstillämpning och bevisvärdering. Ett exempel på ett sådant gränsdragningsproblem är att avgöra om rätten diskuterar bevisvärderingen eller om det snarare är ett försök att konkretisera bevis kravet. Denna fråga kan stundtals vara omöjlig att avgöra, eftersom det är besvärligt att fastställa beviskravet utan att samtidigt resonera om bevisvärderingen. Konflikten kan skapa konkreta problem i rättstilllämpningen, i synnerhet för Högsta förvaltningsdomstolen, HFD. För att inte resonera för mycket om sakfrågan, som generellt sett anses ligga utanför HFD:s prejudicerande uppgift, kan HFD begränsas i sin möjlighet att motivera bedömningen av beviskravet. En strikt uppdelning mellan sak- och rättsfrågor kan därför få konsekvenser för dels den prejudicerande verksamheten, dels rättssäkerheten, eftersom dessa frågor sällan diskuteras i praxis. Med det synsätt som jag förespråkar, där synen på sak- och rättsfrågor är mer flexibel, kan också de olika beståndsdelarna som jag inkluderar i begreppet bevisprövning enklare samverka och interagera med varandra. Många gånger rör frågorna helt enkelt olika sidor av samma mynt, och då kan för stor vikt vid de teoretiska aspekterna av frågorna snarare skapa brister i rättssäkerheten. Vad jag också visar i min avhandling är att skatteprocessens karakADVOKATEN NR 6 • 2020