Bumsen 1
Colombia. Det finns nog få länder vars namn framk
allar så starka associationer. Tyvärr berör ganska många av dem kokain, kidnappningar och konflikter. Tråkigt nog väljer därför många fortfarande att inte åka dit. För vår del övervägde de positiva sidorna, i ärlighetens namn planerade vi dock att passera landet i ganska rask takt. Detta trots att turistbyråns officiella slogan är ”den enda risken är att du vill stanna”. Risken vi hade i tankarna när vi anlände var av ett helt annat slag. Nu skulle hojen vinschas ned i en minimal gummijolle, köras till land bland vågorna och sedan lyftas ungefär en halvmeter upp till kajen. Jag kunde inte låta bli att föreställa mig reaktionen hos det amerikanska försäkringsbolaget om vi skulle tvingas ringa och förklara att motorcykeln ligger på botten av Karibiska havet. Tack vare den rutinerade besättningen på ”Stahlratte” gick allt bra, även om det såg lite galet ut med en gigantisk GSA i en leksaksbåt som bara hade några centimeter tillgodo till vattenlinjen. När detta var avklarat blev nästa uppgift att ordna de nödvändiga införseldokumenten som den colombianska tullmyndigheten ställer ut efter en inspektion av motorcykeln. Först därefter kan man köpa en trafikförsäkring som ger rätt att vistas bland andra trafikanter. De flesta skulle uppleva det hela som något av ett moment 22 då man faktiskt tvingas köra till tullmyndigheten utan den obligatoriska försäkringen. De tre polismän som väntade på oss några kvarter bort upplevde det istället som en fantastisk möjlighet. Vi fick valet att antingen lämna motorcykeln obevakad i hamnkvarteren över natten eller ge poliserna en liten gåva. Pengar gick bra. Jag, Madeleine och Viktor, den andre motorcyklisten, gjorde vårt bästa i att övertala poliserna och efter ett par timmar hade vi tråkat ut dem så mycket att de lät oss köra vidare. Dessutom gick de med på att visa vägen. Vår motorcykelresa i Sydamerika påbörjades därför med att vi i halsbrytande fart och med kortege av tre besvikna motorcykelpoliser gjorde entré i den vackra kolonialstaden Cartagena. Ganska snart insåg vi att Colombia skiljde sig från det vi tidigare upplevt. Bland annat blev trafiken litet aggressivare och vi tvingades på kort tid ut på vägrenen ett flertal gånger på grund av mötande trafik. Men Colombia kändes annorlunda främst på ett annat sätt. Om möjligt hade människorna blivit ännu öppnare och vänligare. I miljonstaden Bucaramanga gick det knappt att stanna vid ett trafikljus utan att inleda ett samtal med någon. I bilar, husfönster och på bensinmackar stod det människor som gjorde tummen upp och vinkade när vi kom körande. Vi blev filmade med mobilkameror i farten och började till slut fundera på om man förväxlat oss med någon annan. Vi upptäckte att det fanns en reell risk med att besöka Colombia. Turistbyrån hade rätt, man riskerar att fastna. Efter en månad hade vi bara tagit oss genom ungefär en tredjedel av landet. En stor del av tiden hade visserligen gått åt till en kurs i skärmflygning. Vi hade också hunnit med att utforska Cartagena, det lilla kustsamhället Taganga och kolonialstaden i bergen där tiden verkar ha stått stilla i några hundra år, Barichara. Men nu var vi tvungna att dra vidare. Vägen över bergskedjan Cordillera Central var mestadels fin, asfalterad och full med trevliga kurvor. I dalarna böljade det vackra, gröna landskapet och påminde lite ospännande om Brösarps backar på Österlen. Vi blev abrupt påminda om var vi befann oss när vi fick väja för ett större jordskred, en lat iguana och när vi i hög hastighet På plats. Nervös avlastning i Cartagena. Pan-America Colombia – TEXT & FOTO ROBERT TURZO ML 26 42 BUMSEN 1 – 2012 Del 3