Bumsen 1
går till så att man kör in i ett ledigt garage, t
rycker på knappen till garagedörren, utan att kliva ur, när denna sedan stängts kan man öppna nästa dörr och gå in i rummet. Inne i rummet finns en telefon som man kan använda när man vill prata med personalen och en låst dörr med en lucka genom vilken man kan få mat. Utcheckningen går till så att man ber om notan, vilken petas in genom luckan. När man petat tillbaka betalningen stänger man dörren till rummet, sätter sig i bilen och trycker på dörrknappen igen. Är betalning och rum i ordning blir man utsläppt. Det var faktiskt inget större fel på rummet och garaget var bra för att skruva på hojen och torka tvätt i. Andra motorcyklister hade inte samma tur med liknande hotell. En råkade ut för ett rum som inte städats sedan 60-talet och innehöll skrämmande mekaniska redskap av olika slag. I norra Peru förändrades landskapet dramatiskt. Det gröna och fuktiga byttes ut mot torr och steril öken. Det blev även fattigare och de flesta verkade bo i små enkla lerhus utan fönster eller elledningar. Nästan samtliga hade politisk reklam målad med stora bokstäver på väggarna. Avståndet mellan städerna ökade och att köra på de raka asfaltvägarna blev efter långa sträckor utan bebyggelse ganska monoton. Den hårda vinden sandblästrade oss, ökade bensinförbrukningen till över litern milen och fick mig någonstans mitt i önska att vi tankat i den förra byn. Med nöd och näppe klarade vi oss till nästa Petroperu-mack, vi lärde oss en viktig läxa inför Bolivia och Patagonien. Efter att ett tag hållit oss nära Stillahavskusten vek vi av inåt landet för att besöka en av Perus många och intressanta fornlämningar, Kuelap. Befästningen byggdes av chachapoyas, eller ”folket bland molnen”, och man kan förstå namnet då den ligger djupt inne i Anderna på cirka 3 000 meters höjd. 44 BUMSEN 1 – 2012 Från Kuelap på den östra sidan om Anderna kan man välja två vägar för att korsa bergskedjan på vägen tillbaka, antingen samma asfalterade väg som vi kom på eller en något kortare grusväg. Grusvägen skulle vara otroligt vacker där den var uthuggen ur bergssidan. Efter viss tvekan, då det såg ut att dra ihop sig till ett ordentligt oväder, bestämde vi oss för grusvägen. Till en början meandrade den jämna och fina grusvägen i vida svängar jämte floden och vi kunde hålla god fart. Efter några timmar kom dock regnet och den tidigare så fina grusvägen förvandlades på sina ställen till två leriga och hala hjulspår. Till råga på allt hade vi nu påbörjat en ganska brant stigning uppför den första av flera bergskammar. Svängarna blev skarpare och dalen kändes snabbt avlägsen långt nedanför. Det kändes också som lite av ett skämt att de nya offroaddäcken befann sig på pakethållaren och vi funderade på om det verkligen var där de gjorde mest nytta. Tack och lov var väglaget i kurvorna för det mesta inte lika gyttjigt. För spänningens skull räckte det bra med de branta stup som hade välkomnat oss med öppen famn om vi råkat köra av vägen. Knepet är att inte tänka på avgrunden någon halvmeter åt endera hållet. Kanske inte glömma den helt heller, bara inte tänka på den medvetet. Efter ett tag kom dimman och hjälpte till med tankeövningen. Nu såg man varken stup eller väg. När vi stannade så att jag kunde knäppa igen jackan lyckades jag pinsamt nog tappa hojen. Av någon anledning fick jag inte ned benet ordentligt. När motorcykeln är så tung räcker det med ett par graders lutning för att den bara skall lägga sig ned på sidan som en trött vattenbuffel. Efter att ha ställt den med gummisidan nedåt igen upptäckte jag till min förvåning att bromsarna inte fungerade. Eller snarare att de helt låst sig. En stund senare hittade jag lättad felet som Kyrkan i Las Lajas, Colombia. Jordskred. Lintrassel utanför Bucaramanga.