Bumsen 1
Flygplanet var Escobars öppna trots mot myndighet
erna. visade sig vara så enkelt som att handskyddet vridit sig och tryckt in bromshandtaget. Reparationen tog två sekunder och sedan kunde vi fortsätta vidare uppför berget. På 4 000 meters höjd började motorn knacka kraftigt vid belastning, sannolikt på grund av den tunna luften kombinerat med bensin som kan vara en bra bit under 95 oktan. Efter ett tag vande jag mig vid att bara köra mellan vissa varvtal. De gånger som dimman lättade bjöds vi på en nästan overklig utsikt. Minnesmärke på Dödens väg. Då och då trängde sig vägen vidare mellan husen i någon liten by. Hundarna sprang oss orädda till mötes, högg efter hjulen och skällde som rabiessmittade, oavsett storlek. Flera av människorna var ganska korta och hade bistra, fårade ansikten som sprack upp i stora leenden när vi hälsade. De såg ut att ha fått slita hårt. Vi tittade och blev också i vår tur uttittade. I skymningen bar kvinnorna stora lass med ved på sina krumma ryggar och klarade samtidigt av att spinna garn med sländor. Ungefär halvvägs dök den mindre staden Celendin välkommet upp och vi övernattade där. Dagen efter närmade vi oss åter låglandet och när vägen övergick i asfalt blev vi faktiskt litet besvikna. Vi fortsatte till Lima, som Madde på ett nästan övernaturligt sätt lyckades lotsa oss igenom endast med hjälp av miniatyrkartan i Lonely Planet, samt Nasca, Arequipa och Cuzco. Vi tittade på fascinerande lämningar efter mäktiga indiankulturer såsom Nasca, Moche, Chimu och Inka. I Cuzco hade vi för en gångs skull bokat hotell i förväg så att hojen skulle få stå säkert. När vi kom fram i mörkret upptäckte vi att man var tvungen att köra uppför en brant trappa och genom en glasdörr för att komma in på innergården. När föreståndaren såg min tvekan sa hon att där nyligen varit en brasiliansk motorcyklist med en precis likadan motorcykel och för honom hade det minsann inte varit några bekymmer alls. Då jag inte ville vara sämre lyckades vi till slut med hjälp av gatstenar, plankor, en turist och några kraftord få upp hojen för trappan. Mest lättad såg faktiskt föreståndaren ut och tyckte då tiden var mogen att berätta att den brasilianske motorcyklisten haft en 250kubikare som han och hans tre kompisar lyft in. Gränsen till Bolivia passerades utan problem och vi stannade en natt i Copacabana, staden som ligger vid den lysande blå Titicacasjön och som lånat ut sitt namn till den kändare stranden. Sorgligt nog är Bolivia ännu något fattigare än de flesta länderna i Latinamerika. Förutom de långt allvarligare konsekvenserna för den inhemska befolkningen kan man som privilegierad ”gringo” märka vissa skillnader. Varor som tas för givna kan ibland vara svåra att hitta, däribland bensin. Det är stundtals långt mellan bensinmackarna som har något att erbjuda och blyfri bensin kan bara köpas på en enda i hela landet, den mittemot presidentpalatset i La Paz. Då skall man dessutom komma vid rätt tillfälle. Hur katalysatorn mår återstår ännu att se. Något landet däremot har i överflöd är en intensivt vacker natur, vars säregenhet ibland för tankarna till en annan planet. Strax utanför La Paz finns den ökända ”Camino de las Yungas” eller ”Dödens väg”. Vägen är en smal, slingrig grusväg som, sedd från La Paz-hållet, ålar sig österut bland bergen. Början av vägen ligger på cirka 4 000 meters höjd. Några tusen meter längre ned rinner den till slut ut i den lilla staden Coroico som utgör porten till Amazonas. För några år sedan ansågs vägen vara en av de farligaste i världen på grund av den stora mängden tung trafik. Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur man kan ha kört stora lastbilar där, även utan möten med kollegor på väg åt andra hållet. Sedan 2007 kan man istället BUMSEN 1 – 2012 45