Bumsen 1
välja en ny, asfalterad och betydligt säkrare väg
, vilket gjort att ”Dödens väg” numer mestadels används av turister på mountainbike. Detta innebär dock inte att olyckorna upphört. Tydligen är det inte helt ovanligt att cyklister glider över kanten. På vägen gäller vänstertrafik så att de som kör närmast kanten skall kunna kika ut genom bilrutan och se hur nära avgrunden hjulen är. Vi valde att köra uppför, från Coroico mot La Paz, så att vi då skulle få lyxen av att vara närmast klippan. Efter någon halvtimmes körning svävade vägen högt över dalen och vid vissa partier var stupen faktiskt så branta som man föreställt sig. Särskilt i kurvorna smalnade vägen av och var ibland inte bredare än att endast en bil fick plats i taget. Underlaget var för det mesta dock jämt och fint. Med undantag för de få och små vattenfallen, som smattrade på hjälmen när vi körde under dem, var det också torrt. Vägen var vacker och bjöd på hisnande utsikter. Det vackra var dock svårt att uppskatta på grund av alla kors som märkte ut platser för dödsolyckor och som särskilt ofta förekom i de skarpa kurvorna. Senare fick vi berättat för oss att ”Dödens väg” även använts av en tidigare diktator som, när han insett att han skulle förlora det första öppna valet, kört upp samtliga fyra oppositionsledare och låtit kasta ned dem. Vi mötte bara några bilar och ett par bussar på vår väg uppför. Däremot kom det flera stora klungor cyklister på väg åt andra hållet. De som köper en cykeltur får en t-shirt med texten ”Jag överlevde Dödens väg”. Kanske hade det istället varit mer passande med ”Jag överlevde stadstrafiken i La Paz”. Förarna av de vita minibussarna där hade gjort vilken kamikazepilot som helst tårögd av beundran. Asfaltvägarna i Bolivia sträcker sig bara så långt söderut som till Potosi, världens 46 BUMSEN 1 – 2012 högst belägna stad på 4 070 meters höjd, därefter är det grusväg som gäller. En av de vanligare rutterna är via den ensligt belägna staden Uyuni, då denna ligger i utkanten av saltöknen med samma namn. Bilderna av öknen liknade inget annat vi sett och det blev därför även vårt val. En polis gav oss det överraskande beskedet att vägen dit numer var asfalterad och med tanke på att vi nu äntligen fått på de nya offroad-däcken kändes det lite snopet. Fast vi hade inte behövt bli besvikna. De få snuttarna asfalt dominerades av milslånga omledningar som sannolikt var sämre än den ursprungliga grusvägen. Ett ganska stadigt underlag kunde utan förvarning bytas ut mot en halvmeter djup sand. I huvudet hade jag tekniken klart för mig: stå upp, titta långt fram, förflytta tyngdpunkten något bakåt och håll god fart. Det lät bättre i broschyren. I verkligheten hade jag nästan ett halvt ton att balansera med ett framhjul som åkte omkring som en tvål i en tvålkopp. I de djupaste sandpartierna körde vi omkull ett par gånger, utan några allvarligare konsekvenser. Vi bestämde oss båda för att om vi någonsin får barn så skall de inte ens få en sandlåda att leka i. Mot slutet av dagen tyckte jag det gick bättre. Därmed inte sagt att jag inte uppskattade den mer vanliga grusvägen sista biten till Uyuni. Efter att ha upplevt den månlika saltöknen fortsatte vi vår färd söderut mot Tupiza, Butch Cassidys och Sundance Kids favorittillhåll, och Villazon vid gränsen mot Argentina. Enligt uppgift skulle vägen genom ökenlandskapet vara dålig och det var den. Korrugeringen gjorde att allt skakade i hårda, vassa stötar, vare sig vi höll låg eller hög fart. Med en högre hastighet verkade vi dock studsa lättare över bulorna och dessutom kom vi fortare fram. Så länge inte något gick sönder vill säga. Efter ett par timmar gav den bakre stötdämparen upp andan och sprutade olja Festival i Lima. Dimmorna har lättat i Anderna. Bensinmack, kiosk och bostad.