Bumsen 1
över det heta avgasröret. Uppgivet kunde vi bara
stå vid sidan om och se den förblöda i en stor pöl i gruset. Inte bra. Det rimligaste att göra var att ta sig tillbaka till Uyuni. Då motorcykeln numer inte hade någon bakre stötdämpare kom vi fram till att det bästa varit om Madde fick lift med någon in till staden tillsammans med packningen. Jag skulle krypköra tillbaka på den olastade motorcykeln. Planens svaga del visade sig vara att vägen inte var så trafikerad som vi hade hoppats på. Faktum var att den inte verkade vara trafikerad alls. Med hjälp av motorcykeln, ett däck och en av jackorna byggde vi ett solskydd och satte oss i gruset. På grund av det tunna ozonlagret och den höga höjden rekommenderar man inte vistelser i solen på mer än sju minuter per dag. Nära resans högsta punkt på nästan 5 000 m. I bakgrunden El Misti, Peru. Jordens mitt. Lamataxi. Efter en timme kunde vi inte tro vår otroliga tur när inte mindre än tre lastbilar dök upp vid den dallrande horisonten. När de kom närmre ställde vi oss mitt i vägen och viftade med armarna. De två första förarna tittade inte ens åt vårt håll när vi blev tvungna att mer eller mindre kasta oss åt sidan. Den tredje gav oss en avmätt blick genom sidorutan innan han körde förbi i ett moln av damm. Vi fick njuta av ytterligare en kvalitetstimme i gruset innan nästa fordon dök upp. Den här gången rörde det sig om två äldre herrar i en gammal pickup. Tydligen hade de en sundare inställning till att hjälpa folk med oanvändbara fordon mitt ute i öknen eftersom de stannade. Visserligen gav vi deras medmänsklighet en knuff i rätt riktning genom att inte flytta oss ur vägen, men ändå. Madde och de ofrivilliga samariterna försvann och jag påbörjade den tråkiga återfärden som skulle ta flera timmar. Tillbaka i Uyuni insåg vi efter någon dag att vi skulle bli tvungna att åka till Argentina för att skaffa en ny stötdämpare. Motorcykeln skulle få stanna i Bolivia. Den goda nyheten var att vi i Argentina till och med skulle få välja mellan en originalstötdämpare, en Öhlins och en Wilbers. Till slut föll valet på Wilbers då denna skulle vara anpassad för tyngre last. En tågresa, tre bussresor, några lass stekar, flera vinflaskor och tio dagar senare kunde vi återvända till Uyuni med den nya stötdämparen. Denna gång valde vi en annan väg till Argentina. Efter att ha återvänt till Potosi och dessutom hunnit med en avstickare till Sucre, Bolivias näst största stad, styrde vi åter färden söderut. Vägen mellan Potosi och Villazon är 36 mil lång, varav cirka 20 mil är grusväg. Då man höll på att förbereda grusvägen för asfaltering var den i bra skick, jämn och fin. De ständiga vägarbetena gjorde dock att vi mestadels körde vid sidan av. Som tidigare nämnts tror jag att man kan få smaka på de flesta underlag på dessa omledningar, allt från djup sand till mer eller mindre kniviga flodövergångar. Bortsett från några få sandhålor var denna väg dock ganska bra. Skulle man ändå frestas att strunta i någon av de oändligt många omledningarna, vilket man gör när man ser den splitter nya och svartglänsande asfaltvägen ibland bara något femtiotal meter bort, får man komma ihåg att det ibland saknas småsaker som lätt tas för givet, såsom exempelvis broar. Att komma tillbaka till Argentina på riktigt, d v s med motorcykel, var som att komma hem. Här fanns allt från välfyllda varuhus till bensin i alla möjliga oktantal. Argentina var också det land jag snabbast fattade tycke för (redan efter ett par dagar ville jag flytta dit). Samtidigt kändes det som att en del av äventyret var passerat. Bolivia tilltalade oss, trots strapatserna. Mer om resan finns på www. panamerika.se. BUMSEN 1 – 2012 47