Bumsen 1
Aitik. tills vi rundade ett hörn på vägen. Då ble
v det tvärstopp. En av gruppens medlemmar kom skrikande med viftande armar för att stoppa oss, vilket var befogat. Att skrika var enda sättet att göra sig hörd och det var omöjligt att ha visiret uppe, då fick man inte luft. Blåsten sög luften ur en. Det gick inte att åka vidare på grund av kastvindarna. En bergsklyfta fungerade som tratt för blåsten, den blev mångdubbelt starkare på en sträcka av c:a 200 meter. Vi äger! Kortege upp till Dundrets topp. Midnattssol på Dundret. Dessa vindar bokstavligen vräkte omkull motorcyklar och förare i ett enda kaos. Av våra 16 mc var det 10 stycken som blåste av vägen mot räcket som lyckligtvis fanns där mot stupet på andra sidan. Gemensamt försökte 34 personer att förflytta våra cyklar 200 meter ner till en skyddande klippa, det gick dock helt enkelt inte att hålla motorcykeln, utan den vräktes omkull. Förare och passagerare for som vantar mot räcket. Två personer låg under räcket och var på väg att glida ner, en slog i huvudet, andra hade fått sin mc över sig och en hade skadat foten rejält. Alla cyklar hade fått skador såsom skrapmärken och krossade blinkerglas. Ytterligare ett antal mc-åkare hade anslutit till vår grupp och deras omkullvräkta maskiner låg blandade med våra. Efter mycket möda och hårt jobb samt med hjälp av stora husbilar och bussar som kom förbi och läade för oss fick vi omsider alla mc i skydd av klippan längre ned på vägen. Då kom räddningsbilen! En mycket snäll kille, men han kom liksom för sent för att kunnna hjälpa oss. Han berättade att det blåste mer än 25 sekundmeter. Där stod vi så, skakade av händelsen, och väntade på att vindstyrkan skulle avta. Efter två timmar beslutade vi oss för att försöka åka den sista biten till våra stugor. Det gick ganska bra och aldrig har vi varit så glada för att se öppningen till en tunnel som just där. Ingrid Sol, vind och vatten som Ted sjunger i sin visa, mötte oss vid Nordkap. Solen lyste dock med sin frånvaro, men resten... dikesavåkning, omkullåkningar och välta cyklar. Tommy När vi äntligen nådde självaste Nordkapsklippan, trots alla vedermödor vi haft på vägen, var det ju trots allt ganska klar sikt, man kunde tydligt uppleva höjden över havet och ta de traditionella bilderna. Tyvärr var det litet för tidigt på morgonen, man hade ju ingen större lust att vänta två timmar på att de skulle öppna byggnaden med utställningar m.m. Ronny Karasjok Från ett stormigt Nordkap körde vi söderut (som om det fanns så många riktningar att välja på) och in i landet mot Karasjok som är samernas huvudsäte. Sametinget är ett måste att se för dess fina arkitektur. Utanför Karasjok bodde vi i fembädds stugor i Norge och åt i Finland där desserten var supergod, det kan ha varit kalvost eller fårost, med varm kanelsås. Monica Härliga stugor med bastu. Solen skiner, vad kan man mer begära? Lizzie Tack Magne för tipset om detta trevliga ställe! Caroline Kirkenes Kirkenes kändes faktiskt som vägs ände, en känsla av undran, varför bosätter man sig på denna plats? Visst finns det anledning för norska staten att ha befolkning där, men vad mer driver människor att leva på så ödsliga platser? Vi var där en vecka in i juli, naturen var så spröd, syrenerna hade just börjat knoppa, hur hinner naturen verkligen med hela sin livscykel? Svaret är naturligtvis ljuset, det som vi var där för att uppleva, och det var verkligen fantastiskt. Ronny BUMSEN 5 – 2012 29