Bumsen 1
B rorsans bryderier av metoder – och diskussion u
tifrån dem – är en självklar företeelse i den seriösa forskarvärlden. 2. Andra forskare kan göra liknande studier och se om de kommer fram till liknande resultat. Gör de det, styrker detta förstås den framlagda teorin. 3. Förr eller senare kommer forskningsfusk att avslöjas. Enastående resultat, som ingen annan kommer i närheten av, är goda skäl till att fatta misstankar, vilket förr eller senare leder till noggrann granskning. På samma sätt tar en god journalist (av vilka man ibland får känslan att det finns allt färre) sig an en uppgift utan förutfattade meningar, granskar informationen kritiskt – och redovisar sedan resultatet sådant det blir. Forskning och journalistik Forskning och journalistik har en hel del gemensamt. Forskning värd namnet innebär att man förutsättningslöst undersöker hur något är beskaffat. Under vissa förhållanden kan man helt enkelt systematiskt studera något som finns eller sker och dra slutsatser därav. Under andra förhållanden kan man ställa upp en hypotes och sedan undersöka om den håller. Gör den inte det avfärdas hypotesen – eller modifieras för nya studier. Dålig forskning (som inte är värd namnet) saknar denna förutsättningslöshet. ”Forskaren” ställer upp en hypotes och skräddarsyr sedan studier vars resultat skall bekräfta hypotesen ifråga, samtidigt förtigs de eventuella fynd som motsäger hypotesen. Vetenskap värd namnet är amoralisk. Den tar reda på hur något är beskaffat utan att fälla värdeomdömen. (Sådant tillhör livsåskådningar och politiken.) Vetenskapen ställer ett enda omutligt krav: sanning. Detta gör att en forskare värd namnet alltid öppet redovisar hur resultaten åstadkommits – vilket får flera konsekvenser. 1. Intresserade kan fingranska metoden och påvisa svagheter, sådana finns i stort sett alltid, som gör att resultaten kan ifrågasättas. Ständig granskning 48 BUMSEN 5 – 2012 Dålig journalistik (som idag verkar vara en snabbt växande företeelse) gör tvärtom: först bestämmer sig journalisten för vilken historia som skall skrivas, varpå den information som styrker den samlas in – medan sådant som inte styrker storyn ignoreras. Likheterna med bra och dålig forskning är uppenbara. Ett av många utmärkta exempel på dålig journalistik är detta: för cirka 20 år sedan var halvautomatiska defibrillatorer (”hjärtstartare”) en nyhet i ambulanserna och med dem räddades ett antal liv varje år. Apparaterna hade inbyggda självtestprogram som kördes automatiskt varje gång de slogs på. Tyvärr gällde självtesterna enbart den sofistikerade elektroniken – vilket fick en tragisk effekt när en korpfotbollsspelare i 40-årsåldern drabbades av hjärtstillestånd under en match. Ambulansen var snabbt på plats – defibrillatorn fungerade dock icke och hans liv gick inte att rädda. Teknisk undersökning påvisade att elektroniken var helt OK, ett brott på en elektrodkabel gjorde däremot apparaten obrukbar. Detta slogs upp stort av lokala medier som hade reportage med bilder på ”den livsfarliga apparaten” – vilken naturligtvis kunde jämföras med en fem kilo hård portfölj. Så länge man inte använde den som tillhygge var den helt ofarlig. (Att leverantören omgående noterade felet och snabbt skapade en ny produkt, en som även testade kablarna före varje arbetspass, var däremot ointressant för journalisterna.) VTI står för Statens Väg- och Transportforskningsinstitut – en del av de rapporter som kommer därifrån håller så låg kvalitet att de blir utskrattade av folk som begriper sig på vetenskap. Oktober 2012 presenterade således VTI:s Anna Vadeby en studie som visade att varannan motorcyklist kör för fort – vilket framlades som ett betydande problem då sådär 50 motorcyklister dör varje år. Över detta – som slogs upp stort i såväl press som etermedier – kan man förstås filosofera en smula, det blir dock direkt löjeväckande när VTI samtidigt förtiger att andelen fortkörande bilister är lika hög! Såvitt det är känt togs den aspekten enbart upp av Aftonbladets Robert Collin. Antalet dödade bilister varje år är ju betydligt fler än 50 – men detta verkar inte vara något problem för VTI! Heder åt Robert Collin – under tiden som resten av journalistkåren än en gång kan stå där med skammen över att okritiskt ha trumpetat ut vinklade uppgifter som inte hade varit störande svåra att kontrollera. VTI:s agerande påminner osökt om följande gamla historia. Styrman noterar i fartygets loggbok: ”Kapten berusad i kväll.” Kaptenen upptäcker noteringen och undrar irriterad, vad den skulle vara bra för. Svaret blir: ”Men det är ju sant.” Följande dag noterar kaptenen i loggboken: ”Styrman nykter idag.” När ett statligt forskningsinstitut väljer att leverera vinklad information skämmer dess ledning ut sig, då verksamheten inte längre kan beskrivas som vetenskap värd namnet. I stället ägnar man sig åt opinionsbildning – och har därmed alltså övergått till att bedriva politik! Då finns det mycket goda skäl att ifrågasätta nämnda instituts existensberättigande. Eftersom VTI förmodligen ändå gör viss nytta – exempelvis genom att studera hur trafikmiljöer kan göras säkrare – är väl en bättre lösning att entlediga dess ledning. Nytt, kompetent folk skulle med bibehållen integritet kunna se till att de rapporter som institutet ger ut sätter in resultaten i en relevant helhetsbild – i stället för att som nu leverera en liten skärva sanning, ryckt ur sitt sammanhang, som får effekten av en lögn! Kör försiktigt! Bror Gårdelöf ML 2661203