Nöjesguiden Malmö 1
väldigt smala referenser, som en blinkning till e
tt 20 år gammalt internetskämt. Jag brukar inte utvärdera hur bra en idé är utifrån hur smart eller träffsäker den är, utan snarare utifrån hur långt jag är villig att ta den. Låt oss börja med halsduksmonopolet. Vad är det? – Det är ju från början en fotbollsgrej, att man bär sitt lag. Jag kom i kontakt med polska fotbollshuliganer som gjorde halsdukar och började designa och beställa själv. När jag fick hem den var det magiskt att se sin design invävd. Jag älskade det och har inte kunnat släppa det sen dess. Tyvärr började jag ana att de var främlingsfientliga, och eftersom jag inte vill jobba med nassar valde jag att beställa något som en främlingsfientlig person verkligen inte hade velat producera i sin fabrik. Jag och Olof Jansson hade ändå velat göra en Palestina-halsduk länge för att visa stöd för Gaza, så vi designade en och fortsätter att beställa dem. Och namnet? – Jag claimar helt enkelt monopol på all halsduksframställning i landet. Folk tycker ju precis som jag att det är superspännande att man kan göra sina egna halsdukar, och jag kände väl att många började inkräkta lite. Det började som ett skämt. När det kommer till utformningen av dem… ibland är det bara kul att provocera med lågt hängande frukt. Det är för enkelt liksom. Kan jag sälja det på Sjöbo marknad, så är jag nog på rätt spår. Klottrare älskar att måla på fordon och alla har sina favorittåg. Skåne har Pågatågen och i Göteborg gäller spårvagnen eller GL-pendeln, för att nämna några. Jag gjorde en med Pågatågen som blev en succé. Nu hör jag ibland om folk som ska göra en halsduk av sitt favorittåg, och då lägger jag in beställningen så fort jag kan – så att monopolet förblir monopolet. Jag har en plan på att köra alla tågmodeller i hela Sverige. OSKAR ÄR UTBILDAD industridesigner och jobbar om dagarna som ingenjör på Lunds universitets makerspace X-lab och Vattenhallen Science Center. Sedan starten för tretton år sedan är han också med och driver Löv – Lunds öppna studio. En förening som han numera är ordförande i och som driver en verkstad för Lundaborna. Har du sett behovet av verkstaden förändras över åren? Folk blev ju väldigt intresserade av hemmabygge och inredning under pandemin. – Det jag främst har sett är att keramik har blivit populärt. Min spaning är att det började efter ett SVT-program som hette Dreja. I början hade vi bara en liten drejskiva och en ugn, nu har vi fyra drejskivor och två ugnar. Men fler människor än man tror har behov av en verkstad, och få äger ju en. 14 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2025 Du har också skisskvällar med unga killar? – Det är ett projekt tillsammans med Fäladsskolans fritidsgård. En fältledare föreslog det eftersom graffitikidsen kunde vara lite stökiga, och jag har gjort en del graffitirelaterade saker innan. Det är en slags killgrupp. Vi ses och skissar ihop varannan lördag, fyra–fem timmar. Det händer verkligen något när man bara sitter och ritar ihop så länge. Jag vill att det ska bli en grupp som Lund kan använda när de vill måla något i graffiti, att just dom blir the go-to i Lund. Vi har även planer på att göra hiphop-jam och en tidning! Vad får du själv med dig från dessa projekt? – I öppna verkstaden är det mötet med folk, förutom att jag älskar att vistas i verkstadsmiljö. Det kan komma in en pilot som ska fixa något gammalt motorblad till ett plan, eller en äldre kvinna som vill göra en burk till sin marmelad. INTRESSET FÖR TEKNIK, ingenjörskonst och bygg genomsyrar de flesta fälten Oskar jobbar i. När alla signalljus mellan Malmö och Lund skulle bytas ut gjorde han tillsammans med andra om dem till lampor man kunde ha hemma. I projektet Andra formen fiskade han tillsammans med vännen Pero Rasic upp slängda elsparkcyklar i kanalen och gjorde konst av dem. På horisonten nu finns bland annat ett projekt med hjälmar från Tier, märket som hyr ut elsparkcyklar i Köpenhamn. Hur kommer man över flera hundra hjälmar att göra konst med? – Jag stod och jobbade i en stenkross i mörkret, och så kommer det upp en man bredvid mig med en Tier-hjälm i handen. Det visade sig att han jobbade för Tier i Köpenhamn, och han hade ju ingen aning om vem jag är eller hur mycket tid jag redan lagt på dessa elsparkcyklar. För att kunna erbjuda sina sparkcyklar i Köpenhamn var de tvungna att erbjuda någon slags hjälm. De hade gjort hur många som helst. Efter ett tag hade projektet skrotats och hjälmarna skulle bara slängas. Dagen efter fick jag 250 stycken, och nu ska det bli någon skulptur av dem. Jag ser också väldigt mycket lampor här. Är det något speciellt med dem, eftersom du gör så många? – Dels så tycker jag att allt som inte än är en lampa kan bli en lampa, och de flesta designproblem kan lösas med just lampor. Förutom kanske halsdukar då. För min sinnesros skull försöker jag alltid ha en lampdesign i rullning och en limpistol inpluggad i väggen. Det känns som att du gör väldigt mycket för att ge vidare skapandet och form till andra? – Man kan bara behålla det man har genom att ge bort det.