Nöjesguiden Malmö 1
ett samtal där den ena personen berättar att den
var på Cypern i somras och den andra personen genast kontrar med att den nyss kommit hem från Grekland… Jag var faktiskt i Aten förra året… – Hahaha. Nej, men de har ju egentligen inget samtal med varandra. De bara… Väntar på sin tur att prata? – Ja, precis. Jag bestämde mig för att jag inte ville vara en del av det. Så jag lärde mig att skita i mig själv. Jag tycker faktist på riktigt att det är roligare att prata om andra. Det kanske inte är så troligt att det kommer hända, men skulle du tacka ja om du blev erbjuden möjligheten att göra ditt jobb utan att vara känd? – Alltså… Grejen med bekräftelse är att det skapar ett tomrum i själen. Nu när jag har vant mig vid en viss mängd bekräftelse i min yrkesutövning tror jag att jag skulle känna mig väldigt ensam om det skulle försvinna. Intressant. Vanligtvis blir man programledare för att man har ett tomt hål i bröstet som måste fyllas med andra människors bekräftelse. Men ditt bröst var intakt fram till att du blev programledare och andra människors bekräftelse gröpte ur det. – Ja, det var ju jävligt onödigt. Saknar du selfiejägarna när du är utomlands? – Nej. Du är inte som Janne Josefsson, som går upp och ner för Avenyn i flera timmar för att muntra upp sig själv om han känner sig lite vissen? – Det där låter som en skröna. Jag har för mig att han har sagt det själv. – Jag är nog inte så social som man kan tro när man tittar på Youtube. Jag kan vara själv i en vecka och älska det. Fick du någon skit när du satt hos Carina Bergfeldt och påstod att du lägger 20 000 kronor i månaden på mat? – Jag måste poängtera att jag räknade med snus, alkohol, utgångar och sådant. Det var slarvigt. Men jag har ju jobbat på kvällstidning själv och vet hur det fungerar. Vad jag än säger i intervjuer tänker jag under tiden på hur det kommer låta som rubrik. Jag förstår politiker som till slut blir så jävla rädda att de inte säger någonting. Du kom undan med det också. Var det ens någon annan än Gunilla Persson som blev arg när du matförgiftade henne och gjorde en cirkus av hennes mammas begravning? – Tilde de Paula ställde ungefär den frågan lite sarkastiskt i något program och jag svarade lika sarkastiskt. Då kom det brev från hennes advokater, som tyckte att jag erkänt att jag gjort det. Så jag kan inte riktigt fortsätta skämta om det. Men du matförgiftade henne inte med flit eller? – Som jag uppfattat det tror Gunilla verkligen att jag försökte mörda henne. Det där är ingen pr-grej, hon tror det på riktigt. Jag känner mycket större förståelse för henne sedan jag förstod det. Det är ju helt sinnessjukt att mörda 20 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2025 Hur mycket deg har du dragit in på chipsen hittills? – Inte en krona. Jag är ju delägare, men jag har inte plockat ut något. Jag vill inte göra det. Just nu är jag bara besatt av att driva ett chipsmärke som fortfarande finns i hyllorna om fem år. Jag återinvesterar allting i bolaget. Jag är lite fascinerad av din inställning till pengar. Det hände något talande efter fotograferingen. Du blev intresserad av att köpa loss byxorna du fick låna, men när stylisten berättade att de kostar 1500 kronor sa du ”Oj, kostar de så mycket?” och sket i det. Själv hade jag tyckt att det hade varit för pinsamt att säga så även om byxorna kostade 10 000 kronor om jag redan hade visat intresse för dem. Dessutom vet jag ju att du kan lägga 1500 kronor på ett par byxor. Du kan vara lite ”careful with money” som Elaine beskriver George i Seinfeld när hon inte vill säga rakt ut att han är snål. – Jag kommer från ett hem där jag ärvde min storebrorsas kläder. Det var bara i nödfall som vi åkte till Södertälje och köpte nya kläder. Då köpte vi alltid de billigaste grejerna. Det där sitter väldigt djupt i mig. Det är klart att jag skulle ha råd, men det tar emot i hela kroppen att lägga så mycket pengar på byxor. Det känns bara fel, även om jag lägger hiskeliga summor på mat. Men jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara pinsamt. Jag vill nog ge sken av att jag har råd med allt. – Vad är det coola med det? någon. Jag hade blivit rasande om du försökte mörda mig. Är framgång eller pengar din största drivkraft? – Jag är väldigt besatt av att lyckas med det jag jobbar med, oavsett om det är tv eller chips. Jag vet inte varför jag är så rädd, men jag känner att jag inte får misslyckas. Då duger jag inte. Fick du misslyckas med grejer för dina föräldrar när du var liten? – O ja, min mamma har sagt att hon bestämde sig tidigt för att inte värdera prestationer. När man kom med en teckning var hon noga med att säga ”Vad roligt att du har tecknat” istället för ”Bra jobbat!”. Hon ville att jag aldrig skulle känna mig bedömd. Det är en populär uppfattning bland människor med dålig självkänsla att de hade sluppit ha den där elaka rösten i huvudet som vuxna om deras föräldrar bara hade tagit sig an sina uppdrag lite mindre som kritiker och lite mer som människor. Men dina föräldrar gjorde ”rätt” och det blev fel ändå? – Jag tror inte att de frågade mig om jag gjort läxan en enda gång under tolv års skolgång. Det måste ändå vara ovanligt? Samtidigt fick jag aldrig höra ”Bra jobbat!”. Det kanske var det jag ville ha? Stackars dig. Det enda du ville var att bli bedömd. Det är inte lätt att göra rätt som förälder. Men framgång är alltså den starkaste drivkraften? – Ja. Pengarna är bara ett nödvändigt ont? – Hahaha. ”JAG HADE BLIVIT RASANDE OM DU FÖRSÖKTE MÖRDA MIG”