Nöjesguiden Malmö 1
ATT KONFRONTERA EN DUBBELGÅNGARE Hanna Johansson
följer upp hyllade debutromanen Antiken med en surrealistisk thriller om identitet, lögner och gränslös likhet. TEXT LINN KOCH-EMMERY FOTO: MÄRTA THISNER F enomenet med icke-besläktade kopior är lite av en odödlig älskling i populärkulturen. Det har avhandlats i symboltäta tegelstenar av Dostojevskij, i gotisk uncanny-drama a la Dr Jekyll och Mr Hyde och på senare i tid i en uppsjö av kändis-look alike-tävlingar. Att likna till absurdum verkar aldrig sluta att fascinera, eller för den delen underhålla. – Det finns en roman av Vladimir Nabokov (reds.anm: Förtvivlan) som handlar om en person som upptäcker att han har en dubbelgångare och bestämmer sig för att begå det perfekta mordet. När han ska mörda den här andra mannen och därmed fejka sin egen död visar det sig att den andra mannen inte alls liknar honom. Det roade mig. Tanken på att konfrontera en dubbelgångare, säger Hanna Johansson. UNDER FLERA ÅRS tid har Hanna umgåtts med dubbelgångare i sitt skrivande, vilket kom att mynna ut i hennes andra roman Body double. En surrealistisk thriller hon själv liknar vid en “David Lynch-film regisserad av Éric Rohmer”. I berättelsen får vi följa Naomi och Laura vars liv och identitet allt mer smälter samman. De två unga kvinnorna träffas i ett sliding-doorsögonblick på ett café efter att de råkat ta varandras kappor. De kommer att ses allt mer ofta, i början slumpmässigt utanför simhallen, över ett glas vin eller en espresso, men snart allt mer intensivt. Laura flyttar in hemma hos Naomi och bit för bit tar hon allt mer över hennes liv. – Det fascinerar mig att dubbelgångaren som figur är så oerhört skrämmande, att den liksom tar ett sökande efter likhet som många ändå ägnar sig åt – i sökandet efter kärlek och närhet, till exempel – över gränsen. Den sätter igång massvis av intressanta frågor om vad som är verkligt eller sant. Har man en dubbelgångare väcks ju oundvikligen frågan om det i själva verket är man själv som är kopian, säger Hanna. HON VAR VID tidpunkten för när hon skrev boken fascinerad av film, mer specifikt europeiska thrillers med en slags samproduktionskänsla. En genre hon erkänner att hon egentligen inte har jättebra koll på, det grundade sig snarare i en känsla om en slags vag EU-atmosfär. – Jag var väldigt upptagen av den där lite kusliga stämningen som jag ibland tycker finns i den typen av film, det är någon slags europeisk samproduktionsstämning. Man vet exempelvis inte exakt vilken stad det utspelar sig i, säger hon. Inspireras du ofta av film i ditt skrivande? – Hittills i alla fall. Men inte nödvändigtvis av filmer som faktiskt existerar utan snarare av filmens uttryck. Jag tror att det som intresserar mig är hur man kan skapa filmiska saker med språket. När jag skrev den här boken var jag väldigt upptagen av hur man med språket kunde skapa en viss visuell känsla. När jag ser berättelsen framför mig är det i en särskild bildkvalitet, en viss typ av miljö, med en viss typ av skådespelare. Det är mycket olika visuella saker som händer. Skulle du beskriva ditt skrivande som visuellt? – Det är jättevisuellt. Samtidigt upplever jag att det är en intressant utmaning att NR 2, 2025 | NÖJESGUIDEN 25 försöka skriva fram saker utan att alltid beskriva dem. Det finns såklart beskrivningar i den här boken, miljöbeskrivningar och dylikt, men jag tror jag har vridit och vänt lite mer på vad ett särskilt språk egentligen kan skapa för känsla och associationer. Kan man skapa ungefär samma associationer som man får av en film med text? Sådana saker. I BODY DOUBLE ryms även en parallell berättelse om en kvinna som arbetar med att transkribera kasettband åt en spökskrivare som skriver memoarer åt kvinnor. Ett sidospår som först hade potential att bli en helt egen historia. Det fanns dock ett underliggande tema där som gick att spegla i något helt annat, vilket resulterade i berättelsen om Naomi och dubbelgångaren Laura. – Jag var väldigt intresserad av identitetsbygge när jag skrev den. Jag tänker på personen som arbetar för spökskrivaren och som nästan saknar identitet på något sätt. Och på kvinnorna som anlitar spökskrivaren och hur de ägnar sig åt något slags identitetsbyggande när de berättar om sig själva. Det återkommer i mötet mellan Naomi och Laura. Det är variationer av ett och samma tema. Om en spökskrivare skulle skriva en bok om ditt liv, vad hade den handlat om? – Jag är väldigt romantisk av mig så jag hade säkert suttit och skrävlat om mitt kärleksliv tror jag, haha. Det hade känts svårare att prata om exempelvis min barndom. Jag hade nog varit väldigt dålig på den där uppgiften att få en bandspelare och berätta fritt. Det hade nog varit ganska mycket som jag hade svept över.. ARBETET MED BODY double började 2021 i samband med att hon studerade Litterär gestaltning på HDK Valand i Göteborg, ungefär ett år efter att hennes debutroman Antiken publicerats, ett triangeldrama om sexualitet och besatthet som kom att belönas med Katapultpriset. Processen för de två böckerna har sett olika ut. Med Antiken var skrivandet mer ensamt, den här gången var fler personer involverade från start och hon konfronterades med sin rädsla att involvera andra ”JAG KAN BLI VÄLDIGT BESATT AV ATT FLYTTA KOMMATECKEN”