Svensk Vattenkraft 1
En glädjande skånsk dom I en dom fastställd 2018-
03-07 i Växjö tingsrätt angående tre anläggningar i Kävlingeån för småskalig vattenkraft avslog Mark- och domstolen (MMD) samtliga verksamhetsutövares ansökan om lagligförklaring av anläggningarna och fortsatt drift. MKB-n godkändes och vad gäller Bösmöllan förklarades en gammal stenbro, som dessutom utgör gräns mellan nuvarande kommunerna Lund och Eslöv, såsom laglig med motiveringen: ”Markoch miljödomstolen lämnar tillstånd enligt miljöbalken till den framtida påverkan på vattnets djup och läge som ovan nämnda bro medför.” Samtliga tre sökanden överklagade domarna och fick prövningstillstånd i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Förhandlingar och syn på platserna hölls sommaren 2019. Förutom det vanliga motståndet från myndigheter och sportfiskeintressenter hade anläggningarna i Kävlingeån också motparterna Eslövs, Kävlinge och Lunds kommuner samt Sydvatten AB. Dom i målet kungjordes 2019-10-30. Den innebar att MÖD ändrade MMD:s dom så att samtliga anläggningar förklarades som lagliga och att tillstånd till drift gavs vid tillfällen då tillrinningen vid verken överstiger 2 m3/sek. Bösmöllan får avleda högst 5,8 m3/sek genom turbinerna för kraftproduktion. De ålades dessutom att anlägga en faunapassage med en högsta lutning på 3,5 % i horisontalplanet och minimivattenflöde på 500 l/sek. Nytt fingaller ska installeras, där högsta lutningen får var 55 grader från horisontalplanet och spaltavståndet högst 15 mm. År 2010 gjorde länsstyrelsen i Skåne en undersökning på fiskvandring i Kävlingeån. Bland annat undersöktes mortaliteten vid kraftverken. Vid Bösmöllan hade man ingen dödlighet överhuvudtaget, inte ens då man släppte ålar direkt ner i turbinrummet. Utredaren, som numera anlitas som expert i MMD, fann passerbarheten genom turbinerna så god, att han föreslog bredare spalt i intagsgallren vid Bösmöllan. Jag finner det därför märkligt att MÖD inte hänvisade till MB 11:8 och befriade Bösmöllan från ny gallerinstallation. I slutmeningen i nämnda paragraf heter det: ”Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som verksamhetsutövaren (VU) därigenom skulle förorsakas, kan VU befrias från en sådan skyldighet.” Det är väl svårt att 6 SVENSK VATTENKRAFT #4 2019 motivera en ökad överlevnad vid turbiner som inte dödar någon fisk. En smalare spalt ökar bara trycket mot gallret och kan åstadkomma en gallerdöd, som idag inte finns. Miljöåtgärderna som makarna Stridh ålagts ska vara åtgärdade inom fem år efter att domen vunnit laga kraft. I stort är MÖD:s dom ett glädjande besked för de tre sökanden men också för oss som är mitt inne i tillståndsprocessen och för dem som omfattas av nationella planens omprövning. Man kan säga att kraftverksägarna i Kävlingeån röjt mark åt oss som kommer efter. Jag har fastnat för en del av MÖD:s motiveringar och om hävd heter det; ”Även om det saknas tillstånd i den mening som avses i miljöbalken förutsätts anläggningen, med hänsyn till den långa tid den nyttjats, ha tillkommit och brukats med omgivningens godtagande. Vilka förhållanden som skulle ha rått på platsen utan aktuell anläggning och verksamhet är dessutom mycket svårt att rekonstruera och förutsätter utrivning. En utrivning är tillstånds-pliktig och det är oklart vad resultatet av en sådan tillståndsprövning skulle bli. Mark- och miljööverdomstolen anser därför att det mest rimliga är att utgå från de faktiska förhållandena, dvs. att det finns en anläggning på platsen.” Om konnektivitet och vattenstatus säger domen; ”Makarna S har föreslagit att en dom om lagligförklaring och tillstånd förenas med villkor om faunapassage och minimitappning. Syftet är att möjliggöra upp- och nedströmsvandring för fisk m.m. och överensstämmer med åtgärdsförslag som anges i VISS. Det innebär att konnektiviteten vid Bösmöllan kommer att förbättras. Tillståndet bedöms inte att leda till någon otillåten försämring av vattenförekomstens ekologiska status. När det gäller frågan om verksamheten riskerar att äventyra möjligheten att uppnå miljökvalitetsnormen konstaterar domstolen att begreppet äventyra i sammanhanget bör ses som att medvetet ta så stor risk att den inte kan betraktas som acceptabel när det gäller möjligheten att uppnå rätt vattenkvalitet.” Domen tar också upp båtnadsberäkning och kulturmiljö i följande stycke; ”Den samhälls-ekonomiska bedömningen ska baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning. Något krav på matematisk exakthet i de ekonomiska beräkningarna bör inte uppställas. Makarna S har beräknat att värdet av kraftverkets elproduktion överstiger anläggnings- och driftskostnaderna. Domstolen beaktar därutöver att området omfattas av riksintresse för kulturmiljövården enligt 3 kap. 6§ miljöbalken och en fortsatt drift av verksamheten bedöms förbättra möjligheterna att upprätthålla de höga kulturvärdena på platsen. Vid en samlad bedömning anser Mark- och miljööverdomstolen att verksamheten medför större nytta än kostnad och därför får bedrivas utifrån kravet på samhällsekonomisk tillåtlighet.” Havs- och vattenmyndigheten visar sin kunskapsbrist då det gäller överfallsdämmen i sitt förslag till villkor om ”nödavbördningssystem för att förhindra torrläggningsrisk nedströms vid driftsstopp”. MÖD finner anledning att tillrättavisa dem med följande mening; ”Domstolen bedömer att behov av system för nödavbördning inte finns eftersom utbyggnadsvattenföringen är liten och eventuellt stopp i turbinerna enbart leder till större avbördning över överfallsdämmen.” Det är ett axplock ur domen, som jag tycker andas sådan optimism att vi med mindre oro kan se framtida domar an. Tillståndsprocessen har till dags dato kostat var och en av verksamhetsutövare i Kävlingeån mer än 1 000 000 kronor. Det inte nog med utgifter. Kommande miljöåtgärder lär inte bli billigare. Föreläggandena för de tre verksamheterna utfärdades så tidigt att utövarna inte kan få någon ekonomisk hjälp av Vattenkraftens Miljöfond. Det är orimligt att privatpersoners ekonomi ska drabbas av sådana kostnader, i ljuset av den vädjan och kampanj som, bara för ett par decennier sedan, drevs av politiker och miljövänner, om att vi skulle ställa om våra anläggningar och bidra med produktion av koldioxidfri el. En utbyggnad ansågs till och med så viktigt att man ville öka den med hjälp av bidrag och elcertifikat. De tre utövarna tog sitt ansvar. Nu är det dags för staten att ta sitt och se till att dessa personer blir ekonomiskt ersatta istället för att bli utarmade. Våra egna klagomål (fyra verk i Vramsån) behandlades av MÖD vid Kristianstads Tingsrätt 12 – 14 november. Jag hoppas kunna göra ett reportage från förhandlingarna och också få med en dom i de aktuella ärendena till nästa nummer av Svensk Vattenkraft. Gunnar Olsson, Ugerups mölla.