Omtanke 1
Michael minns när han stod och grät bakom visiret
, när han vaktade Palmes grav. »Jag var inte rädd för ungdomarna, men rädd för vad mina kollegor skulle säga« Michael Lundh Machokulturen var utspridd och normaliserad. De kvinnliga poliserna kallades ”attrapp”, då de sågs som lägre stående. Att titta på porrfilm ihop var vardagsmat. Hatet genomsyrade och formade det mesta. – Vi kallades Kungens Pojkar och samhällets sopåkare och buset var soporna vi skulle rensa bort från gatorna. Men samtidigt som vi utåt hatade och var brutala var vi åtta fina killar med en otroligt stark gemenskap. Vi var som en stor familj; vi jobbade ihop, åt ihop, levde ihop, gick ut ihop och var helt beroende av varandra som dåtidens insatsstyrka. Vår relation till varandra var starkare än till våra respektive. Att få gå på de privilegierade herrmiddagarna i Gamla Stan var den ultimata bekräftelsen på status. – Vi var ett trettiotal personer av handvar sossehatare och särskilt hatade man Palme, för han stod för ett öppet samhälle med invandring och flumpolitik i skolan, som man sa. Den första misshandeln skedde på visiteringsrummet på T-centralen eller OT-rummet som det också kallades. En missbrukare skulle, som man sa, polisifieras. – Vad det betydde hade jag ingen aning om. I det berömda rummet skulle min överordnade visa vad ett trumsolo var. Så han tog fram batongen och gav missbrukaren en rejäl omgång. Jag förstod på hans blick att det sedan var min tur. Jag löd mitt befäl förstås, så jag slog. Det var första misshandeln av många. Sammanlagt blev jag anmäld ett tiotal gånger genom åren, men det ledde aldrig till rättegång, för det fanns ingen teknisk utrustning för bevis. plockade höga militärer och poliser som träffades en gång i månaden. Det var ju som att hamna i det värsta MC-gängets absoluta topp, hur häftigt som helst. Men jag höll mig i bakgrunden och var tyst och tillbakadragen. Jag tror jag sa tre meningar som ung polis: Hur var det här då? Har du leg? Cirkulera. ÄKTENSKAPET HAVERERADE, SOM för många andra av de inom piketgruppen. – Jag var ung och omogen när vi gifte oss. Sen tappade jag bit för bit värdegrunden, den moraliska kompassen, både på jobbet och sedan även privat. När Olof Palme mördades stod Michael och sålde kostymer på NK, ett extrajobb han hade för att dryga ut polislönen. – Jag ringde och anmälde mitt intresse för tjänst, men fick inget. Palme hade mördats i mitt distrikt och jag satt i insatsstyrkan och där stod jag och sålde kostymer. Ska vi inte jaga mördare, undrade jag, helt chockad. Jag minns ett senare tillfälle när jag stod och grät bakom visiret, när jag vaktade Palmes grav. Det var en avgörande, ganska omtumlande stund, och tanken på att lämna piketen började ta form. DE GODA FÖREBILDERNA i livet gjorde sig påminda; föräldrarna, mormor och morfar, handbollstränaren och läraren på polishögskolan. Då förstod Michael inte vad det handlade om men det var ett uppvaknande. En dag när han satt och pratade med sin mormor i telefon, kände han något mjukt nudda benet. Det var en taxvalp som blivit upphittad. – När jag tar den i mitt knä och klappar den känner jag en hand på min axel. Det är kvarterspolisen, ”sossepolisen” som vi kallade honom, som säger att det efter kravallerna i Kungsträdgården behövs en ungdomspolis. ”Om du behandlar ungdomsgängen som du behandlar taxen är du perfekt för jobbet”. Jag tvekade en bra stund, skulle jag byta ner mig från piketpolisen till att gå runt på stan och prata med ungdomarna? Men jag sa ja till slut. Jag var inte rädd för ungdomarna, men rädd för vad mina kollegor skulle säga. När jag berättade hörde jag aldrig av från dem igen, för att jag svek dem och själv blev en ”sossepolis”. Michael lämnade in skinnrocken och bytte ner sig från ett vapen med 15 patroner till åtta. På en gammal damcykel cyklade han sedan ner på stan och från den dagen var han ett med ungdomsgängen. – Under en lång tid jobbade jag nära de mest utsatta i samhället. Jag lärde mig att hälsa som ungdomsgängen och mötte dem med kärlek och respekt. Vad killarna i piketbussen tänkte om mig när de såg mig ta på de här människorna som vi hatat i alla år, vet jag inte, men det var nog inga snälla tankar. Mötet med ungdomarna förändrade hans liv. Han åkte på läger med dem och www.ssil.se | 13