Omtanke 1
Deborah var den första personen som såg Agnes för
den hon var. som om en skör sparv släpptes in på mörk okänd mark. Och sen låstes dörrarna när pappa gick, berättar hon. För första gången mötte Agnes andra människor som mådde dåligt, vilket avdramatiserade hennes situation och ingav hopp. – Jag var inte längre ufot i familjen, som fick alla att må dåligt. Jag kände ett slags lättnad över gemenskapen, även om det fortfarande inte fanns någon där som mötte mig på djupet. Lika fort som hon rasat i vikt, lika fort gick hon upp. Efter tre månaders ansågs hon så pass frisk att hon skrevs ut. Men även om Agens började välja livet igen fanns problemen inuti kvar. – Jag gick istället in i hetsätning. Det handlade ju inte om mängden mat egentligen, utan om att jag började använda maten för att reglera mitt inre åt andra hållet istället, det var ju så de sa att jag skulle må bättre. Svältmanin bytte bara fokus till ätmani. Grundproblemen fanns ju kvar, det var bara symtomen som bytte skepnad. Efter att vården avslutats läste hon ikapp och tog studenten. Under ett år hade hon olika ströjobb och flyttade se40 | www.ssil.se »Att vara jag upplevdes som fel så istället blev jag duktig« dan till Lund för att läsa till socionom. – Livet var hektiskt, med mycket plugg och nya vänner. Jag minns att jag hade svårt att hantera tillvaron med struktur och ta till mig information. Jag levde nog mycket från en plats av dissociation och var i konstant rörelse och stress, för att jag visste inte hur jag skulle möta den ångest som kom upp när jag stannade av. Samtidigt hade jag några till vänner som hade ätstörningar så jag var inte helt isolerad med den. Vi kunde på ett sätt skratta åt det samtidigt som det var plågsamt. UNDER EN KURS i personlig utveckling träffade hon Deborah. – Hon var den första personen som såg mig för den jag var och kom in med en närvaro, ett språk och en acceptans jag aldrig upplevt. Hon tog mig med storm och vi mötte varandra på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Hon tog öppenhjärtigt emot mig och jag tyckte hon var så fin och vacker i hur hon mötte mig, det kändes nästan overkligt. I efterhand är det tydligt att det var något högre än mitt medvetande, som valde henne, för allt kändes så självklart och direkt på en gång. Jag blev golvad och efter en dejt var vi ett par. LADDNINGEN KRING ANOREXIN började rinna av, eftersom Deborah inte såg det som ett problem. – När jag blev mött med acceptans och utan laddningar och ätstörningsfokus kunde jag börja möta mig själv på ett annat plan. Agnes berättar att hon även började landa i sig själv som en person. – Deborah lagade mat som min kropp tålde, utan att ifrågasätta eller lägga några värderingar i min kost. Och ju mer tiden gick desto mer odramatiskt var det att äta. Att inte vara ett problem var en befrielse. Med Deborah var det som att börja livet på nytt.