Nöjesnytt Växjö 1
VÄXJÖTJEJ TILL VM I DISTANSRITT Alla som vet någo
t om distansritt räcker upp en hand. Inte det? Då kanske det är dags att ändra på det, för i Växjö finns nämligen Charlotte Tillman, en av landets bästa ryttare i grenen. Nyligen representerade hon Sverige i VM för unghästar i Slovakien och Nöjesnytt hälsade på under förberedelserna. P å gårdsplanen till en faluröd liten gård i Rockatorp strax söder om Växjö står två hästtransporter prydligt parkerade. Några balar hösilage ligger uppradade vid sidan av ingången till stallet och ett par kärvänliga katter stryker omkring runt benen. Det är en ljummen och vindstilla septemberkväll och scenen är så pittoresk att det nästan blir absurt att tänka sig att man är mitt uppe i en idrottssatsning på världselitnivå. Mitt emot mig på det slitna trädgårdsmöbelemanget sitter Charlotte Tillman, en helt vanlig, men ändå ovanlig 27-årig Växjötjej. Vanlig så tillvida att hon har ett jobb som supportchef på ett IT-företag mellan åtta till fem, ovanlig såtillvida att hon tillhör den svenska eliten inom sin gren och att hon just denna dag är mitt uppe i de sista förberedelserna inför sin debut i VM i distansritt. Charlotte har hållit på med hästar i hela sitt liv, men provade på och fastnade för just distansritt 2000. Året efter tog hon sin första SM-medalj. Och när hon berättar om sin sport lyser hela hon upp och blir till ett enda stort leende. – Tjusningen med distansritt är samspelet mellan dig och hästen, att man måste känna och få ut det mesta av varandra under så pass lång tid som ett distansrittlopp är. Sedan är det också ett riktigt teamwork, det hade aldrig gått utan bra folk omkring sig, och det har jag. Det häftiga är att hästen faktiskt känner av när det är tävling, vilket gör att både den och jag taggar till lite extra. Reglerna i distansritt är enkla: man rider, som i fallet med VM, 68 | nöjesnytt 120 kilometer (!) och först i mål vinner. Ritten är dock indelad i fem olika sträckor och efter varje sträcka kontrolleras hästarnas vätskebalans, allmäntillstånd och puls av en veterinär. – En del av tävlingsmomentet är att få ner hästens puls, förklarar Charlotte. Från det att pulsen är nere i rätt nivå stoppas tiden och på det följer 30 minuters vila för alla ekipage. Här finns det alltså tid att vinna om man har en lågpulsad häst, vilket jag har i Pamillija. Det är också här teamet kommer in; de servar mig och Pamillija under pauserna, men även under själva sträckorna och det är ett samarbete som måste fungera bra. Tidigare i år knep Charlotte ytterligare en SM-medalj, ett silver, och hon har även varit nere i Frankrike på för-VM. Trots att hon alltså tränar och tävlar på elitnivå gör hon det helt utan ekonomisk backning från Svenska Ridsportförbundet. Hon konstaterar sakligt, och helt utan bitterhet, att det bara är så det är när det gäller distansritt i Sverige och hon bär den landslagströja hon har på sig för dagen med stolthet. ”Fast jag känner nog att jag representerar mig själv och Team Rockatorp snarare än Sverige”, säger hon och skrattar. Charlottes målsättning inför VM är försiktigt positiv. Med tanke på att hästarna får börja tävla distansritt först när de är sex år, är det svårt att veta hur konkurrensen för sjuåriga hästar ser ut, menar hon. –Det är nog väl optimistiskt att hoppas på medalj, men jag hoppas kunna hamna topp 15. Jag åker ju inte ner för att mesa, eller för att se och lära. ”DET ÄR FULL SATSNING SOM GÄLLER. JAG HAR EN LITEN DJÄVUL I MIG SOM KOMMER FRAM SÅ FORT DET VANKAS TÄVLING” När det gäller ett mer övergripande mål för sitt tävlande är Charlotte lika realistisk som hon är inför sina chanser i VM. Trots att distansritt näst efter hoppning är den största grenen inom ridsport internationellt sett, är den försvinnande liten i Sverige, där bara en enda ryttare i dagsläget kan livnära sig på sin sport. Därför kan man inte undgå att imponeras av det jobb och engagemang Charlotte och hennes team lägger ner. Charlotte är ute hos sin häst sju dagar i veckan, varav åtminstone fem ägnas åt ridträning. –Det är ju det där man slåss emot hela tiden, att man lägger ner så otroligt mycket tid – och pengar – på någonting som man realistiskt sett inte kommer att få tillbaka någonting på, säger hon och ler igen. Men självklart är det värt det, annars skulle jag ju inte hålla på. Och bara att få möjligheten att tävla i VM gör ju att man blir fortsatt inspirerad. I TEXT & FOTO: OLA KARLSSON