Omtanke 1
AKTUELLT De lämnade SiS för att starta eget behan
dlingshem ”Statligt sanktionerat våld mot barn” Här kommenterar psykologerna Bo Hejlskov Elvén och Andrew McDonell analysen från fil. dr. i socialt arbete Maria Andersson Vogel i rapporten om våldet på SiS från Barnrättsbyrån. – För oss är det självklart att de metoder som används mot barn och ungdomar och mot personer med funktionsnedsättningar eller psykiatriska tillstånd inte innebär livsfara. Dokumentationen för risk för dödsfall är omfattande, så det framstår för oss obegripligt att SiS använder sig av vissa tekniker: – NPNLs teknik för nedläggning innebär att ungdomen tvingas ner på mage. I instruktionen nämns att man bör göra det på en madrass, men praxis enligt Vogels studie innebär även mot golvet. Sedan ska personal trycka fast ungdomens armar och ben mot golvet. Det finns mängder med dokumenterade dödsfall i fasthållning på mage, även svenska dödsfall (som Christer Magnusson i Uppsala, 2006, dokumenterat av bland andra SVT i Uppdrag granskning), varför de flesta nutida metoder inte använder sig av det. Det finns inga ofarliga sätt att hålla fast en person (Aiken m. fl. 2011), men det absolut mest farliga är fasthållning på mage. I en forskningsrapport som specifikt tittade på dödsfall i fasthållning hos barn och ungdomar kunde Nunno och kollegor visa att i 28 av 38 dödsfall i fasthållning i barn- och ungdomsvård i USA mellan 1993 och 2003 var dödsorsaken positionell asfyxi på grund av fasthållning på mage (Nunno m. fl. 2006). – Smärta ökar stress och adrenalin, och leder ofta till upptrappning av en konfliktsituation. Vi har valt att inte rekommendera metoder med risk för smärta dels av etiska orsaker, dels på grund av risken för våldsupptrappning. – Vi har jobbat med fysiska interventioner i många år, men har inte upplevt ett behov av smärtburna metoder. För oss framstår de som rena övergrepp, inte minst i ljuset av att Sverige var först i världen att förbjuda barnaga. Läs fler nyheter på omtanke.today Följ oss på Facebook! @omtanketoday 58 | www.ssil.se På Socionomdagarna träffade vi bland annat gänget bakom Colosseum, som startade eget behandlingshem efter att ha hoppat av sina anställningar på SiS. De ville göra något för de ungdomar med den svåraste problematiken. Colosseum behandling startade 2018-2019 efter att 10-12 anställda lämnade ett SiS-hem. – Ledningen hade ingen bra syn på ungdomar. Barnen fick inte rätt vård och behandling. Det fanns heller ingen passande miljö att placera unga sexualförövare på grund av platsbrist, säger Norik Topalian vd på Colosseum. I sin vilja att finnas där för ungdomarna och lyssna på dem blev han kallad amatörpsykolog. – Det var menat som ett hån men jag tar det som en komplimang. Ungdomarna vill ha någon som bryr sig. Vi startade eget behandlingshem för att kunna göra skillnad. Den granskning av våldet mot ungdomar på SiS som nyligen presenterats ger en bild av hur det var, enligt Norik Topalian och Richard Olsson, placeringsansvarig på Colosseum. – De utnyttjade sina särskilda befogenheter och använde inte rätt metoder, säger Richard Olsson. Colosseum i Knivsta fokuserar på behandling av unga pojkar med sexuell beteendeproblematik i en avdelning och en annan avdelning för unga pojkar med svår kriminalitet. – Att ta hand om de med den svåraste problematiken var ett sätt för oss att komma in på marknaden, då vi har den erfarenheten sedan tidigare. Vi tycker att det är viktigt att ungdomarna får rätt behandling och att de även får en utsluss för att kunna fungera i samhället, säger Norik Topalian. Norik Topalian och Richard Olsson, Colosseum behandling. En tidigare placerad på SiS ”Tänk om alla föräldrar skulle brotta ner sina barn och låsa in dom på rummet. Dom hade fått fängelse.” Barnrättsbyrån har i sin rapport ”...och jag kunde inte andas” tagit med en lång och stark berättelse från en tidigare placerad på SiS. Jag blev placerad på SiS när jag var 14 år. Sen var jag där två år i sträck. Under dom åren hade jag inga permissioner. Dom enda gångerna jag fick komma ut var med polistransport, från ställe till ställe. Det var polis, kriminalvården, socialtjänsten och personal. Inte ens en mördare har så många personer med sig. Jag har upplevt mycket våld från personalen. Under perioder var det avskiljningar varje dag. Det var kaos. Både våld i form av det jag kan tycka är psykiskt våld. Att dom skrattade åt mig eller la elaka kommentarer. Men också fysiskt, alla gånger jag blev nedbrottad. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns när det kommer in tre till fyra personer i ens rum och brottar ner en, håller fast en mot golvet. Den totala paniken. Alla andra tjejer som står och tittar på en. Skammen. Det finns inte ord för vad det gör med ens psyke. Det är den värsta formen av våld, när de brottar ner en. Jag hade samlat mediciner i två månader och gick in på toaletten och hängde mig. En tjej hörde mina kroppsryckningar och larmade. Jag fick inget stöd efter, inget samtalsstöd, ingenting. Det enda stödet jag fick var från dom andra tjejerna. Ingen mår bra att vara på en plats där man inte vet när man ska komma ut. Jag var inte delaktig i några beslut. De visste att jag hade PTSD utifrån det jag varit utsatt för som barn. Att man då aktivt väljer att inte sätta in vård är obegripligt för mig. Det var bara förvaring. FOTO: JENNY FORS