Omtanke 1
Det var många timmars arbetsdag på gården som gäl
lde. Husen på bilden är inte från behandlingshemmet i Hassela. Foto: Getty Images Hasselakollektivet, som grundades 1969, blev en tongivande aktör. De lyckades få ordning på ungdomarna utan terapi och konventionella metoder. Man åkte på logdans för att träna sig på socialisering och det var viktigt att hålla stilen. Ungdomarna bodde två och två, en gamling och en nying. Det var Hasselaspråket för en som hade varit inlagd minst tre månader och en som var ny. – Nyingen var tvungen att fråga gamlingen om lov för allt, till och med om den fick gå på toaletten. Sa gamlingen nej så var det bara att lyda. I övrigt fick vi inte umgås två och två, det var inte bra för ordningen. Det var fruktansvärt ensamt att inte kunna ty sig till någon, säger Ida Ali-Lindqvist. Det var frukost klockan sju, sedan arbete i olika arbetslag; kök, ute och stall. Under en period fick Ida gå på Komvux i Bergsjö, men efteråt var det arbete som gällde. 21.30 var det god natt. – Det var alltid en nattvakt som kom 22 | www.ssil.se »Jag fick ställa mig på en stol och ta emot hån och skratt för att jag hade rengjort traktordäcken med en tandborste« och gick runt och lyste med sin ficklampa i ansiktet och efter kroppen på oss när vi låg och sov. Det var väldigt obehagligt att man visste att han skulle komma och titta. IDA ALI-LINDQVIST BERÄTTAR att hon fick i uppdrag att rengöra däcken till en traktor en dag och en personal sa åt henne att gå och hämta sin tandborste för att skrubba däcken med. Efter sex timmar var hon klar. – På storsamlingen den kvällen så ropade de fram mig och jag fick ställa mig på en stol och ta emot hån och skratt för att jag hade varit så dum att jag hade rengjort traktordäcken med en tandborste. Jag fick till och med ta på mig en dumstrut-mössa och fick i uppdrag att dela ut den till någon ny nästa gång. HON BERÄTTAR ATT hon ibland tvivlade på sin egen berättelse under skrivprocessen trots att hon skrev utifrån sina dagboksanteckningar. – Jag har svårt att lita på mina egna tankar och känslor eftersom jag fick lära mig att koppla bort dem under de 2,5 åren jag var där. Det är tyvärr vanligt inom behandlingsvården än idag att man inte litar på individen och dennes kunskaper om sig själv. Blir man inte lyssnad på och bara sedd som missbrukare och kriminell som inte duger någonting till så får man