Bumsen 1
alltför ovanligt fel på BMWhojar vid denna tidpun
kt. 1978 blev Håkan med BMW:s första RS-modell, den fina blågrå med trådekerfälgar, d.v.s. en R 100 RS av 1977 års modell. – Det spelade ingen roll hur vacker den än var, efter två år var jag så less på den cykeln att jag bytte den mot en Suzuki GS 1000 G! – Det var ett rent helvete när jag körde runt Balkan, Grekland och upp via Italien när det var som varmast 1978. RS:en spikade så fruktansvärt att man knappt tog sig fram när det var varmt ute! – Aldrig mer BMW, svor jag, redan efter ett år hade jag tröttnat på den i alla avseenden perfekta Suzukin, den saknade det väsentliga, nämligen känsla! Det blev en ny R 100 RS, en röd 81:a. Med denna maskin for Håkan omkring helt bekymmersfritt och besökte både Ibiza och tog en sväng i Frankrike. Hösten 1982 gick ryktet att BMW skulle sluta sälja boxermaskiner året därpå, den nya K-modellen skulle introduceras. Därför tog sig Håkan ner till Rindars, de hade då flyttat ner till Södertälje, och tittade på det som enligt ryktet skulle bli den sista boxermotorförsedda BMW:n, en pärlemorvit R 100 RS. När kontraktet på denna 83:a var påskrivet sålde han den röda 81:an till en ”snubbe” i Sundbyberg som förmodligen var totalt färgblind. – Det var tur att jag inte träffade honom efter den affären. Fick nämligen se hojen på en parkering i Solna, den var då ommålad med pensel och sprayburk till någon sorts svart kulör! Med den pärlemorvita R 100 RS:en företog Håkan och två kompisar, även de på var sin pärlemorvit RS, en resa ner till Spanien 1984. – Du kan ju tänka dig hur folk tittade på oss när vi dundrade fram genom Europa på våra pärlvita änglar, all vår packning förvarade vi endast i originalpackväs28 BUMSEN 2 – 2014 korna. Inget tjafs med utanpåliggande förvaring! 1985 började Bosse Rindar tjata på Håkan och hans andra BMW-kompisar att det var dags för dem att byta upp sig till den nya K-serien. Så blev det för Håkan och en del av kompisarna. Håkans val föll på en silverfärgad K 100 RS av årsmodell 1984. – Jag var dock så förtjust i den vita RS:en att jag behöll den ända till 1988, då Tobbe, en arbetskamrat till mig, köpte den. – 1996 hade jag för många år sedan träffat min nuvarande fru, tillsammans har vi nu tre pojkar som alla är utflugna ur boet. Familjelivet innebar naturligtvis förändringar i mitt motorcykelkörande och ägande under några år, berättar Håkan. Både p.g.a. familjesituationen och att han faktiskt hade tröttnat på den framåtlutande körställningen på K/RS: en såldes den och en begagnad R 75/7 -77 införskaffade istället. Arbetskamraten Tobbe hade redan 1992 bestämt sig för att sälja den pärlemorvita R 100 RS:en till fördel för en K 1100 LT. Överenskommelsen dem emellan var att Håkan skulle köpa tillbaka den vita men familjesituationen just då tillät inte detta. Tyvärr avled Tobbe alldeles för tidigt 2005 efter ett kort tids sjukdom, därför blev han med Tobbes LT. – Vad trött farbror ser ut! Gliringarna från de GS-körande kompisarna var pinsamt smärtsamma. Gänget tog en liten sväng på både grus- och asfalterade vägar. Ingen förutom Håkan blev trött. Han fick prova en GS och jämförelsen med att baxa runt en LT var tydlig. 2009 blev han så ägare till sin nuvarande R 1200 GS -08 och för ett par år sedan blev han återfallsförbrytare, han föll för en mörkblå R 100 RS av årsmodell 1978. Ordningen är återställd i garaget och kontinentsvängarna samt besöka RR-tävlingar har han också återupptagit. Längst fram till vänster i bild glider Håkan fram på sin pärlemorvita R 100 RS under kortegen vid FIM-rallyt i Österrike 1983. Bilden är tagen vid ett kort uppehåll i Läggesta på väg till en tävling på Kinnekulle Ring. Skinnstället har han kvar men det har krympt! Håkan på sin fullpackade Suzuki 500 någonstans i Europa. Håkan (t.v.) på sin Suzuki 500 och ”Valle” på en Kawasaki Mach III lämnar campingplatsen i Zandvoort i Holland 1973.