DT 1
intervju – Jag var livrädd varje dag, jag ljög mi
g in på den filmen och sa att jag inte var rädd för vatten och att jag kunde simma bra. Både jag och Moa Gammel var jätterädda, Moa hoppade till och med av projektet mer än en gång tror jag. Jag vet inte om du har dykt själv? Det är rätt läskigt. Jag kan tänka mig att det är en skillnad på att åka ut till ett korallrev i varmt vatten men det här spelades in i Nordnorge. Man ser inte ett skit, det är kallt som fan och finns en risk att du fryser ihjäl om du gör fel. Min karaktär sitter också fast under en sten större delen utav filmen vilket jag också gjorde för att inte kunna flyta upp. Då kände man verkligen att man levde, men det är också den roligaste känslan. Jag hade aldrig gjort det privat, man blir någon form av cirkushäst när kameran rullar. Efteråt frågar man sig ”Vad fan hände nu?”. Jag vet inte om det är en medfödd instinkt eller om det är något med skådisar? – Sedan är det jätteviktigt för mig vilka som är med, att veta att man kan lite på att personerna som är med är roliga, fina, kan ta fram det bästa ur mig och att vi förstår varandra. Det är klart att man kan jobba med vem som helst, men kemi gör sån stor skillnad när man ska jobba så nära varandra. Men framförallt är det manuset, att det är något man kan stå för eller tro på, i bästa fall kommer det även med ett viktigt perspektiv. Film kan vara så mycket mer än underhållning, nog för att det är viktigt också men det måste vara någonting jag kan stå för. När Madeleine får frågan kring vad som har varit det mest utmanande hon gjort hittills svarar hon snabbt Breaking Surface. En film som nästan uteslutande utspelar sig under det iskalla vattnet i Nordnorge. 20 djungeltrumman.se Madeleines distinkta drivkraft till att ständigt utmana sig själv imponerar och med åren har hon landat i vad som är viktigast för henne. Hon vill använda den plattform hon skapat till att göra saker hon tror på och som gör henne lycklig. – För mig är det att känna mig fri och att vara snäll mot andra människor, det här är någonting som jag kämpar med hela tiden. Det är inte någonting som jag är klar med över huvud taget. Vissa dagar är lättare och andra dagar är jag superutseendefixerad och tänker på att han eller hon är så vacker och att jag kommer aldrig att bli sån, andra dagar tänker jag att det är konsten i sig som är det viktiga. Jag blir mer och mer sugen på att göra någonting mer med skådespeleriet eller att använda den plattformen på andra sätt. Som jag har gjort tidigare med ungdomar och välgörenhet. – Jag håller på med ett projekt för unga vuxna just nu som jag inte kan prata om riktigt än som handlar om att ta makten över sitt eget liv om man har haft kassa förutsättningar att göra det eller en förälder som inte har gjort det. Det handlar om att se vad som är viktigt utanför jobbet och att inse att man inte är så jävla viktig. Eftersom det är ett jobb med så mycket yta tror jag att det är viktigt att tänka tillbaka på varför man började. När jag var liten drömde inte jag om utsidan, att ha en viss vikt eller att en vacker hy. Jag ville göra film. Att komma tillbaka till det tror jag har lite med åren att göra. Skönhetsidealen går rent åt helvete samtidigt som feminismen går framåt, om än långsamt. Jag vet inte om man pratar om det så mycket som man borde göra i till exempel min bransch.