Bumsen 1
ARTIKELN PRESENTERAS AV SISTA UPPSLAGET ATT STIRR
A NER I EN PIPA KÖR INTE VÄGAR SOM INTE FINNS V i var troligen en av de första som nyttjade chansen när sovjetunionen föll. Polaren som är finländare tyckte att vi skulle åka och ”kolla” hur det såg ut i det av ryssarna misshandlade Karelen. Vi fixade alla papper och satte iväg. Jag fick sätta iväg ganska mycket tidigare än min finländske vän Jorma. Jorma bodde i Joensuu och därifrån kan man åka på soppatorsk till ryska gränsen. Men, jag är ju inte av typen som gnäller. Det är inte finnar heller. Vi tog en sauna med öl innan vi drog. Det gjorde att vi blev ett dygn försenade. Sånt gör inget i Finland och än mindre i Sovjet. Passagen in i Ryssland gick förvånansvärt bra och vi var snart på rull. Var vi är kom väckte vi uppmärksamhet och människor var tvärt emot vad vi föreställt oss vänliga och välkomnande. Flockar av små barn ylade av lycka var gång vi varvade våra motorer och dessa flockar uppstod varän vi stannade. Min då nästan nya GS var mer än perfekt för de bitvis mycket dåliga grusvägarna. Jormas Suzuki DR800 funkade lika bra. Vi var någon mil förbi Borovoy när vi stannade till i den heta sommardagen. Vi drack, kikade på kartan och funderade på bästa rutt. Där, mitt i ingenstans, fann vi att vi var i ett fyrvägskors. På kartan var det ett trevägskors. Nog var vägsnutten som ledde västerut relativt nylagd. Jo, det tyckte vi nog båda och antog att vägen var ny och inte hunnit komma med i kartan. Vi valde den vägen då den borde ta oss tillbaka mot Finland och spara oss några mil. Snart breddade vägen ut sig och blev nära fyra filer bred. Grusväg. Vi stod på så vi höll på att spricka. Fulla spett och långa fina sladdar. Med så här breda grusvägar kunde vi hålla en helt annan fart än vi var vana vid. Här gick det undan. Jag minns att jag stod upp och pressade min GS hårt och den 50 svarade med ett lugn och en kursstabilitet som jag inte tror att Jormas DR kunde matcha. Dock verkade han ha fördel av lägre vikt och övertag i körskicklighet. Han lödde på bra. Plötsligt före vi hann reagera hade vi i våra säkert 120 blås grussladdar rundat ett snävare hörn i tallskogsvegetationen och passerat en bom som stått i öppet läge. Vad som hänt om den varit nere vill jag inte tänka på men här och nu blev det en helt annan typ av allvar. Där jag fick stopp på min hoj stod jag mindre än en meter från en rysk MT-LB, ett lätt bepansrat stridsfordon avsett för trupptransporter och två ryska soldater som kastat sig åt sidan för att inte bli påkörda. När jag väl fann mig och tittade åt Jormas håll stod han under vapenhot från en soldat med Ak47 rakt mot hjälmöppningen. Under en mikrosekund förstod jag vad ”vägar som inte finns på kartor” kunde betyda i Ryssland och det betydde exakt just det här. Det var en militär väg och vi hade med fulla bredställ just passerat deras vaktgrind. Att stå och argumentera med en upprörd soldat i röda armen utan att kunna ett ord ryska är inget du bör försöka dig på. För den enkla men ack så arga soldaten fanns ingen anledning att tro att jag inte kunde ryska. Att motorcyklar kunde gå så här fort fanns inte i deras sinnebilder och innan det kom en engelskspråkig ryss som kunde få oss att förklara vad vi gjorde där så var vår vistelse inte så rolig som man kan ana. Efter en kvarts förhör på dålig engelska fick vi faktiskt lämna den ryska militäranläggningen. Vi valde att sticka ”hem” till Finland rakaste spår. Vi tycket plötsligt att ryska grusvägar och Ak47-pipor var alldeles för obehagliga. Vi bastade. Det tog ett dygn till, sen åkte jag hem. KENTA ÖRRED