NG Gbg 1
TVÅ SIDOR AV SAMMA MYNT Say Lou Lou om pretentiös
a inspirationskällor, David Lynchs 80-tal, och att spela in musik om kvinnlighet i Trumps USA. TEXT: SOPHIE WINBERG TYRFELT FOTO: DREW ESCRIVA B anden som binder samman Miranda och Elektra Kilbey går nästan att se med blotta ögat. När de sätter sig tillrätta på caféstolarna på Skånegatan sitter de lutade mot varandra, hela tiden med blicken stadigt fäst på den andre när den pratar. De tar vid när den andre tappar tråden och avslutar varandras meningar. – Vi har bytt hår, berättar Miranda, numera blond och kortklippt. På sig har hon en ljus kavaj med vassa axlar. Elektra har istället långt brunt hår och en lång klänning på sig. Varandras motsatser, eller två sidor av samma mynt. SYSTRARNA ÄR PÅ blixtvisit i Sverige när vi ses. De är uppvuxna i Stockholm och Sydney, var tidigare bosatta i London och numera i Los Angeles. Här hemma har de passat på att träffa regissören till det visuella material som kommer att släppas tillsammans med plattan. Miranda: Det är samma regissör, Philippe, som gjorde vår allra första video. Vi har känt varandra i evigheter så det är jätteskönt. Elektra: Han kom till LA och var med oss i studion under det första halvåret, så allt det vi ska göra nu har varit med oss hela vägen. Det har till och med påverkat hur vi har skrivit texterna. Det är inte en eftertanke. SKILLNADEN MELLAN ATT som 21-åriga debutanter bli introducerade till branschen, och att nu bossa över sitt egna bolag och själva dra i de kreativa trådarna, är stor. Framförallt har de nu endast sig själva att stå till svars för, och det är inte bara det musikaliska detta återspeglas i. Inför denna skiva har de tagit ägandeskap över hela processen och varit mycket måna om att känna sig nöjda med allt som hör projektet till. M: Jag tror det är det som är den största skillnaden med den här plattan. Vi har verkligen letat efter en process som känts bra, och letat efter rätt personer. E: Någon som är villig att lägga mycket tid, och villig att skapa något ihop från början till slut. Det är lättare sagt än gjort. DE BESKRIVER PRODUKTIONEN nästan som en sekt, och bodde till och med tillsammans med sina medkreatörer under året. M: Vi har gjort det här albumet tillsammans med två personer. Det har varit vi fyra från början, och vi har gjort allt tillsammans. Det har verkligen varit helt nytt, för den förra plattan gjorde vi medan vi turnerade. Vi jobbade med olika producenter, olika låtskrivare, och det blev aldrig någon kontinuitet. Hela grejen kändes… E: ...som det var för många kockar. M: Nu har vi har lagt jättemycket energi och fokus på arrangemang och musikalitet. På att ta in jättebra musiker, att låta det ta sin tid och försöka göra om och göra rätt. Framförallt med sången. Hur ska vi spela in? Vilka mickar ska vi sjunga på egentligen? Ska vi vara i samma rum? E: Ska vi sjunga allt tillsammans? Ska vi sjunga till varandra? DENNA NYA PROCESS, och att ha låtit den ta sin tid, har gett dem båda ett lugn och ett stort förtroende för slutprodukten. Att ha gjort exakt den platta de ville fungerar dessutom som en utmärkt sköld mot eventuell kritik. M: Det är mycket ansvar, men när man måste stå till svars för saker helt själv så steppar man upp sitt game jävligt mycket. Jag skulle såklart bli skitglad om folk gillar den, det är alltid kul, men om de inte gör det så bryr jag mig på riktigt inte. E: Förra gången gjorde vi det. Vi kände oss missförstådda om vi fick kritik, och tänkte “fan, det här är inte vi.” Men det här…det här är vi. JAG REAGERAR PÅ att Miranda och Elektra talar om ett vi; en gemensam agenda och ett gemensamt budskap. Jag frågar därför om svårigheterna som måste uppstå när man jobbar i en så tät symbios som de två gör. E: Ja, det är väldigt speciellt när man är tvillingar, och dessutom sjunger nästan som en enda person, men har så olika erfarenheter. Vi är definitivt på olika platser i livet och har gått igenom väldigt olika saker. Men vi sjunger dem tillsammans. Det har blivit så på den här skivan att vissa låtar är mer Mirandas, och vissa är mer mina. Vissa saker är självupplevda av mig och vissa av henne. PLATTAN, DÖPT IMMORTELLE efter den feminina böjningen av ordet för odödlig, är en hommage till kvinnlighet, alla sorters, och olika kvinnor i systrarnas liv. Där finns låtar till deras systrar och deras mormor, men också hyllningar till olika aspekter av dem själva. Till det dekadenta, det sexuella, det konstnärliga och till mödraskapet. M: Det är så oförlåtande att vara kvinnlig artist och man får inte ändra sig. Det finns inte utrymme för kvinnor att få växa, och vara flera olika versioner av sig själv. E: Tanken med skivan är att visa att man alltid ska få utvecklas, bygga massa nya grenar på sig själv och visa att man kan vara alla de olika kvinnorna på en gång. M: Det här är jag just nu. Men kanske inte om ett år. NÄR VI BÖRJAR prata om inspirationen bakom skivan ursäktar sig Miranda snabbt och förvarnar om att det finns viss “risk för att låta fett pretto…” innan hennes syster avbryter henne och påpekar att “vi är pretto”. Sedan försvinner de båda in i en lång utläggning om hur skivan kom till. Om hur de ville ha sju spår på plattan, om de sju dödssynderna, om Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan, och om huvudkaraktären Ana; två systrar, som egentligen är samma person. “Vi är lite superstitious.” säger de i kör och påpekar att pjäsen hade urpremiär på deras födelsedag, den 7 juni, och hur Miranda delar namn med pjäsens hjältinna. “Om man tycker det blev för pretto här, får man välja att ta det med en nypa salt.”, avslutar hon. ”DET FINNS INTE UTRYMME FÖR KVINNOR ATT FÅ VÄXA, OCH VARA FLERA OLIKA VERSIONER AV SIG SJÄLV.” NR 8, 2018 | NÖJESGUIDEN 27