NG Gbg 1
– ALLT HANDLAR EGENTLIGEN bara om en känsla som v
i ville förmedla. Jag har en känsla, och jag vill att du också, bara för en kort stund, ska känna den. Se den och vara i den. För mig är det att förmedla någonting. För mig är det konst. Att man kan ge någon den känslan man har i bröstet. Och det måste ju inte nödvändigtvis vara något texten säger, utan kan vara kombinationen av en melodi, ett ljud från ett piano, tillsammans med de tonerna och de orden. Hos dig finns lika mycket som hos mig och för en stund får man vara “såhär” med den som lyssnar, säger Miranda. HON FLÄTAR SAMMAN sina händer för att illustrera samhörigheten. Jag håller med om att ljudbilden på Immortelle är extremt teatralisk, och frågar om de här bilderna och känslorna de vill förmedla. Var har de befunnit sig när de skrev plattan? Vilka filmer har spelats i deras huvuden? Båda gör då, perfekt synkade, varsin Charlie’s Angels-pose med pistolerna dragna framför mig. M: När vi började var vi spioner. Vi har lyssnat jättemycket på Moriccone, Bernard Herrmann och franska soundtracks. Då hamnade vi i en ackordföljd som placerade oss i en James Bond-värld. Det var en slump. Så först var vi spioner. 28 NÖJESGUIDEN | NR 8, 2018 Vi var on a mission. Vi var i Paris. I Sydamerika. Det var 80-tal och vi var Isabella Rossellini. MIRANDA OCH ELEKTRA fortsätter uppspelt. – Sen gick vi in i en lynchig parfymera. Vi var i Ryssland på någon konstig bal och skulle förföra någon tsar. Sen hamnade vi i Kalifornien på 60-talet. Laurel Canyon när massa sekter hängde omkring. Sist nu så tog vi flyget till sekelskiftets Sverige. De skånska skogarna och Elvira Madigan. Det är sensuellt helt enkelt. Det handlar om kvinnlig list. Kvinnlig essens. Och 80-tal. Fast rätt 80-tal! Det lynchiga! ALLT SAY LOU LOU pratar om - att inte be om ursäkt för sig själva, att som unga tjejer kräva äganderätt över sitt konstnärskap, och att vilja ge större svängrum för alla aspekter av kvinnlighet - står i stark kontrast med vad som pågick samtidigt som plattan spelades in i det USA som låg utanför deras bubbla, utanför deras kreativa Kaliforniensekt. Ett USA med Donald Trump. – Ja...Vi började ju spela in precis när Trump hade blivit vald, svarar de när jag frågar om hur det var att försöka hitta en kreativ fristad i ett tumultartat land. E: Vi har ju haft turen att växa upp i Sverige. Många i Kalifornien har växt upp i något slags kreativt hål där de aldrig ens behövt fundera på politik. Speciellt killarna. I och med Trump, Planned Parenthood och #metoo har det blivit ett uppvaknande för många. De har bara inte sett, inte förstått. Det är sorgligt att detta har skett så sent i deras liv, men bättre nu än aldrig. M: Jag tror bara att hela Trumpgrejen... det finns så mycket ilska. Jag har insett att det finns så mycket ilska hos mig själv. Jag blir lätt väldigt arg. Då kände jag ännu mer att jag verkligen måste ha ägandeskap över min kreativitet, och de få personer som vi kommit i kontakt med på sista tiden som haft en neggig ton eller en lilla gumman-grej...jag kan inte ha med dem att göra. Jag vill inte ha dem i mitt liv. Och då har vi känt att “då får det va’”. Om det inte kan vara på ett sätt där vi får respekt, då har jag liksom ingen lust. ATT VID DEBUTEN ha varit två 21-åriga svenska tjejer som gör pop hade redan gett dem sin beskärda del av erfarenheter de visste att de ville undvika den här gången. M: Vi hade typ posttraumatisk stress från major-label-världen. Från sessioner med etablerade musiker och kommentarer som “vänd dig inte om för din röv distraherar mig”. Och ändå skulle jag bara vara tacksam för att jag var där. SAY LOU LOU är fortfarande unga. Fortfarande tjejer. Men framför mig sitter två konstnärer som levererat precis den platta de velat, på sina egna villkor, för att de själva sett till att så skedde. Som skapat sina egna förutsättningar när de gamla systemen inte passade dem och som varit så trogna sig själva att de knappt vet om de gjort en platta till samma publik som älskade deras senaste. De tittar på varandra när jag frågar, rycker på axlarna och svarar: M: Vet du, det vet jag inte. Det får vi se. Det kanske inte är för de som älskade Julien och Better In The Dark? E: Vår förra skiva var ju väldigt eterisk. Allt var fem vocals stacked och reverb. M: Men jag hoppas att de gillar den. E: Det kanske blir noll publik nu? Vi kanske bara gjort en skiva till oss själva. Immortelle släpps den 21 september.