Advokaten 1
Uppenbarhetsrekvisitet i RF och Europakonventione
n ”En illa tillredd sås som Att inhemska domstolar och andra myndigheter ibland inte har något annat val än att tillämpa entydig inhemsk lag på ett visst sätt, förtar inte staternas skyldigheter DEBATT enligt Europakonventionen. Detta framgår bland annat explicit av det relativt färska avgörandet i Thlimmenos.Att det förhåller sig så är föga förvånande med beaktande av att rättigheterna i Konventionen skall vara praktiska och effektiva – i motsats till teoretiska och illusoriska – redan på det inhemska planet. Fråga är emellertid hur detta ställer sig till den i Sverige förhärskande inställningen. S akomständigheterna i Thlimmenos mot Grekland (dom den 6 april 2000) var i korthet följande. Klaganden tillhörde Jehovas vittnen och hade under värnplikten fällts för lydnadsbrott till fängelse,eftersom han vägrat bära uniform.Han utbildade sig senare i livet till revisor,men förvägrades inträde i det grekiska revisorssamfundet.Av entydig inhemsk lagstiftning framgick att den som fällts för brott - i princip av slag det än månde vara - inte kunde komma ifråga för bl.a. revisorsyrket. Den grekiska regeringen försvarade sig med att de inhemska myndigheterna enligt intern rätt inte hade något annat val än att vägra inträde,men argumentet underkändes således av Domstolen.Europadomstolen fann att den interna lagstiftningen på området utgjorde ett brott mot diskrimineringsförbudet i artikel 14 (i kombination med religionsfriheten i artikel 9). FRÄMST INNEBÄR ju diskrimineringsförbudet att ungefärligen lika fall skall behandlas lika. I Thlimmenos slog emellertid Domstolen fast att även olika fall skall behandlas olika. Detta var en helt ny tolkning av innehållet i diskrimineringsförbudet. Domstolen fann i fallet att det förelåg en skyldighet att olikbehandla dem som var fällda för gärningar som inte utvisade sådan oärlighet att det kunde underminera den dömdes möjlighet att utöva revisorsyrket, gentemot dem som genom sina gärningar hade visat på sådan oärlighet. Olikbehandlingen skulle således bestå i att den senare – men inte den förra – kategorin kunde vägras inträde.Att detta utgjorde gällande konventionsrätt kan knappast ha framstått som uppenbart för de grekiska myndigheterna- inte minst med beaktande av att Domstolen uttalade det för första gången. Det fanns således inte något klart stöd för detta i Europadomstolens praxis vid tillfället då de grekiska myndigheterna tog beslut i frågan. 90x100 Tryti VAD GÖR DÅ SVENSKA domstolar då det inte finns ”klart stöd” för en viss ståndpunkt i konventionspraxis? Den svenska hållningen avseende den inhemska tillämpningen av konventionen är att det i första hand skall ankomma på lagstiftaren att tillse att den svenska rättsordningen uppfyller Europakonventionens krav, vilket bland annat framgår av förarbetena till inkorporeringslagen (prop 1993/94:117). Detta är ett uttryck för ”den svenska traditionella balansen mellan den lagstiftande och dömande makten”. Rättstillämparen skall vara försiktig när det gäller att tolka konventionsrätten. En framstående domare på området har t.o.m. beskrivit det som att lagstiftaren har bakbundit rättstillämpningen. Uppenbarhetsrekvisitet i RF 11 kap 14 § är väl kanske det främsta instrumentet för att uppnå nämnda återhållsamhet. I konventionshänseende innebär detta ju att en inhemsk lag eller förordning enbart får åsidosättas om det framstår som 24 ADVOKATEN #2 • 2002 uppenbart att en tillämpning av den inhemska regeln skulle innebära ett konventionsbrott. Detta trots att det också i förarbetena nämns att Konventionen genom inkorporeringen skulle få full rättsverkan här i landet (se även min artikel i ADVOKATEN 2001 nr 3,s 20).Nu hänför sig svenska domstolar sällan uttryckligen till uppenbarhetsrekvisitet, vilket möjligen indikerar att domare känner sig obekväma med rekvisitet. Mig veterligt utgör RH 1995:85 det enda refererade lagakraftvunna mål efter inkorporeringen där sista instans uttryckligen hänfört sig till rekvisitet (I målet var fråga om huruvida avsaknaden i svensk rätt av möjligheten att föra en positiv faderskapstalan,strider mot rätten till familjeliv i artikel 8.Så är sannolikt fallet.Hovrätten fann det dock inte uppenbart).Men rekvisitet tillämpas implicit i praktiken, även i mål från de högsta instanserna. I exempelvis NJA 2000 s 622 (om dubbelbestraffning för felaktiga uppgifter i deklaration som medfört såväl fängelse som skattetillägg) – uttalade HD att det bör krävas ”ett klart stöd” i Europadomstolens praxis för att underkänna den ordning som gäller enligt intern rätt. I målet gick HD därtill uttryckligen emot den ståndpunkt som framhållits i de tyngsta av all engelskspråkig doktrin på Konventionens område (Harris m fl, samt van Dijk m fl.Flertalet av författarna är verksamma i Domstolen eller har ett förflutet i något av Strasbourgorganen) och som därtill följer av konventionsrättsliga tolkningsprinciper samt vanligt sunt förnuft (med HD:s tolkning skulle i princip förbudet mot dubbelbestraffning i Konventionen bli verkningslöst). I RÅ 1995 ref 58 (det sk Stallknecht-målet om rätt till domstolsprövning) fann Regeringsrätten att det fanns omständigheter som i viss mån talade för en av klaganden åberopad inne