Advokaten 1
skär sig” börd av konventionsrätten. Regeringsrät
ten fann dock att några säkra uttalanden inte lät sig göras,varför åberopandet underkändes (den svenska regeringen nödgades senare att förlika målet i Strasbourg).I RÅ 2000 ref 66 (det s k Volvomålet) fann Regeringsrätten att skattetillägg förvisso utgör ett straff i konventionens mening, men fann ändå att systemet inte stred mot konventionen på någon enda punkt.Det finns inte utrymme här för en närmare diskussion om målet,men enligt min uppfattning tillämpade Regeringsrätten principen ”hellre fälla än fria”,trots att den funnit att skattetillägget utgjorde ett straff.Den fann även att äganderättsstadgandet och proportionalitetsprincipen i Konventionen inte ens är tillämplig på sanktionsavgifter.Det kan med närmast absolut säkerhet konstateras att den senare slutsatsen av Regeringsrätten är direkt felaktig. DET FÖREFALLER OCKSÅ som att svenska domstolar med vissa undantag in i det längsta - på ett eller ett annat sätt - försöker undvika eller ”skriva bort” konventionsaspekter, kanske med den tysta motiveringen att ”det är lagstiftarens sak”.Men alla praktiserande jurister vet att det är en ren illusion att tro att lagstiftaren genom abstrakt normgivning skulle kunna förutse alla upptänkliga situationer. Det är helt enkelt inte juridiskt tekniskt möjligt att enbart genom lagstiftning - utan en relativt konventionsvänlig praktisk tillämpning i domstolar - tillse att enskildas rättigheter inte kränks; detta särskilt som Europadomstolen sällan avger helt entydiga och klara domar. Den svenska hållningen medför alltjämt att Sverige i olika hänseenden riskerar att balansera på och överträda gränsen för vad som är tillåtligt enligt Konventionen.(Att vi inte bör ligga på denna gräns har uttalats från åtminstone ett ”officiellt” håll, se Skattetilläggsutredningen med justitierådet Johan Munck i spetsen,SOU 2001:25,exempelvis s 185 och 215).Den numera klassiska beskrivningen av professor Bernitz av inkorporeringen som en ”halvmesyr”(JT 1994/95 s 259) framstår närmast som en underdrift. I PRAKTIKEN SÄGER Thlimmenos – ensamt eller sammantaget med det effektivitetskrav som Europadomstolen har uppställt i praxis avseende rättighetsskyddet på inhemskt plan – att rättigheterna i konventionen skall vinna företräde framför interna regler även då det inte finns ett entydigt stöd i Europadomstolens praxis; ergo in dubio pro Konventionen.Svenska domstolar gör ju inte halt om de inte finner entydigt stöd i den inhemska rättsordningen. I stället känner sig då domstolarna fria att gå vidare och göra en självständig tolkning med stöd av samtliga erkända tolkningsdata och tolkningsmetoder. Men så sker inte när det gäller konventionsrätten och ibland tangerar det svenska förhållningssättet deni de justice (d v s när ”lagens bokstav” är dunkel och otydlig vägrar domstolarna i praktiken att döma).Den ovan redovisade svenska hållningen och innehållet i konventionsförpliktelserna skär sig således som en illa tillredd sås. JAN SÖDERGREN Censeo ergo sum Att finnas till kan måhända upplevas som en filosofisk eller nämare bestämt existensiell fråga. Spörsmålet kring varats förutsättningar och villkor är emellertid också en juridisk, särskilt en processrättslig, fråga. E xistensen bör nämligen vara en naturlig förutsättning för möjligheten att,i någon form, uppträda i rättegång. Inte desto mindre förekommer fall där nöden tillskapar återfall i liv för den som inte längre finns. Som bekant uppstår ett tidigare avvecklat dödsbo utan större åthävor genom att ny skuld eller tillgång yppas.På samma sätt har det ansetts möjligt för utdöda bolag eller konkursbon (NJA 1998:608, NJA 2000:14 m fl) att återuppstå när ingen annan lösning står till buds. DEN SOM TIDIGARE plägat klaga över ett alltför gammalmodigt rättsväsende, en senfärdig rättsutveckling, en konservativ rättsstat, eller alltför otidsenliga rättsliga fundament såsom språket eller rättegångsförfarandet, ges nu möjlighet att ompröva sina tidigare synpunkter. Genom nya beslut tar Högsta Domstolen modigt klivet in i cyber space – den virtuella värld, där återspeglingen av mänskligt liv synes verklig, men ändå inte är äkta, och där deltagande rollfigurer ges oanade förmågor, såsom omätbar styrka eller oändligt liv. Genom två avgöranden,beslut 2001-06-29 i mål nr Ö 2021-01 och beslut 200111-12 i mål nr Ö 2763 har Högsta Domstolen,som saken skulle kunna uppfattas, tagit steget till en modernare rättsuppfattning och därigenom tillskapat möjligheter för icke-existenser till fortsatt aktivt liv. I det förra fallet rörde det sig om ett upplöst bolag,som några år efter sitt frånfälle vidtog rättshandling genom att pantsätta pantbrev i fastighet.Oaktat att bolaget,vid rättshandlingstillfället, inte längre fanns, godDEBATT kände Högsta Domstolen åtgärden med motiveringen att även bolagsmannen,så sent som strax före det att ärendet prövades i Högsta Domstolen,själv levt i föreställningen att bolaget fanns till. I det senare fallet rörde det sig om en icke existerande stiftelse,som hade bankkonton placerade i aktier och,såsom skattesubjekt,lämnade självdeklarationer.Högsta Domstolen fann emellertid i sitt beslut att stiftelsen visserligen inte fanns och att en mot stiftelsen riktad talan därför bort avvisas,men att stiftelsen likväl, för att inte riskera att lida rättsförlust i den värld där den inte fanns, ägde få sig tilldömd rättegångskostnadsersättning.Såvitt beslutet gick att förstå överlämnades åt senare rättstillämpning att pröva hur en sådan,till förmån för stiftelsen,utdömd rättegångskostnadsersättning skulle kunna inkrävas av den som inte fanns. OM DESSA KLIV framåt kommer att föranleda lagstiftningsarbete och krav på harmonisering med övriga nationer inom den europeiska gemenskapen överstiger min bedömningsförmåga. Det är väl dock inte otroligt eftersom det sannolikt finns fler icke-existenser, som nu, ehuru sitt handikapp, ser nya möjligheter till fortsatt liv. Inte minst ur demokratisynpunkt synes det rimligt att hörsamma alltfler personers önskan att inte behöva vila i frid. CARL SKARBORG ADVOKATEN #2 • 2002 25