Advokaten 1
Gästkrönika GÄSTKRÖNIKÖR OISÍN CANTWELL Att kriti
skt granska och motarbeta advokatens roll påminner i en viktig bemärkelse om den goda journalistiken: hen står på den lilla människans sida, ständigt beredd att ta strid mot myndigheters maktutövning. Det innebär sannerligen inte att försvararen per automatik har tidningars, radios och tv:s stöd. Sanningen är för det mesta motsatsen, åklagaren har inte bara hela utredningsapparaten till sitt förfogande utan även medierna. De berättar tillräckligt mycket för att hålla reportrarna på gott humör och belägger inte sällan advokaterna med yppandeförbud. Detta faktum är inte oviktigt. Även domare är människor och människor är påverkbara. Bortsett från bristen på balans så tenderar journalistiken ofta att indirekt ta ställning för åklagare och polis och stundom brista i intresse för eventuella tveksamheter i dessa myndigheters agerande. Låt mig ta ett exempel: Att några unga, radikala muslimer greps på Göteborgs central under spektakulära former var en stor nyhet, inte minst då 400 människor samtidigt utrymdes från en konsthall efter bombhot och Säpo inte utan stolthet trumpetade ut att ett planerat terrorattentat hade förhindrats. Eftersom medierna, precis som samhället i övrigt, alltsedan 9/11 lider av muslimdille blev det löpsedlar, världskrigsrubriker och extraupplagor i några dagar. Att åklagaren plötsligt tvingades backa från påståendena om planerad terrorism och ändra rubriceringen till förberedelse till mord på Lars Vilks var en smula förargligt, men storyn var fortfarande het. När bevisningen visade sig vara skral och de tre unga männen ett år senare av tingsrätt och hovrätt endast dömts till dagsböter för olaga knivinnehav hade mediehusen för länge sedan tappat intresset. Journalistiken är rastlös till sin natur. Zlatan gör mål, Barack Obama kommer på besök, börsen sjunker som en slagrörd uggla. Det finns hela tiden något nytt att rapportera om. Säpos och åklagarens misslyckanden i Göteborg är dessvärre ingen engångsföreteelse. Några år tidigare häktades två svensksomalier efter att i telefon fantiserat om att begå jihad och belönas med tusen oskulder i paradiset. (Tänk 24 om varje man som muttrat om att döda svärmor skulle spärras in. Staten hade tvingats bygga om hela Örebro till fängelse.) Det var samma visa då. Inledningsvis jätterubriker, men då männen friades av en enig hovrätt var fallet reducerat till notiser. nu har inte dessa juridiska fiaskon helt negligerats av pressen. Jag är en av dem som har skrivit om dem. En av dem som har ställt de obekväma frågorna. Varför tycks det endast vara en viss del av befolkningen som drabbas av dessa märkliga rättegångar? Detta påpekar jag inte för att framstå som finare än mina kollegor, för det är jag sannerligen inte, utan för att försöka förklara vem jag är och hur jag jobbar. Efter att ha arbetat i ett drygt decennium som reporter är jag sedan ett antal år nyhetskolumnist. Det innebär att jag ska förhålla mig till händelser i nyhetsflödet, anlägga ett eget perspektiv eller försöka mig på en analys. Det är ett jobb som jag måste fylla med innehåll själv. Det skulle inte fungera om till exempel chefredaktör Jan Helin sa åt mig vad jag ska tycka. En sådan ordning skulle vara falsk och snart genomskådas av läsarna. Det är ett privilegium att ha denna plattform på Sveriges största dagstidning med dess drygt tre miljoner dagliga läsare. Men det är också en ställning som förpliktigar. Jag har friheten att skriva om i princip vad jag vill, det vore ovärdigt att slösa bort den möjligheten på trams. Säpos fixering vid muslimer – minns de oskyldiga stackare som fick sina dörrar insparkade och blev ivägsläpade inför ögonen på sina barn sedan en kvinna hört någon, oklart vem, tala i telefon om en bomb – är ett dystert inslag i vad som har kommit att kallas ”Kriget mot terrorismen”. Detta är vår tids viktigaste fråga. Det är ett krig som sedan skyskraporna i New York föll har kostat hundratusentals människor livet. Det är ett krig som har lett till att USA inlett krig mot Afghanistan och Irak, det har lett till attentat i London, Madrid och Stockholm samt till massövervakning av världens befolkning. Världen har blivit sämre, så även Sverige som lydigt har importerat amerikanska antiterrorlagar. Advokaten Nr 2 • 2014