Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren De stora lagstiftnings
projektens tid är förbi justitiedepartementet tillsätter varje år ett stort antal offentliga utredningar. Utredningarna biträds normalt av en eller flera sekreterare, jämte i vissa fall av ett antal sakkunniga och experter. Förslagen presenteras i betänkanden, som publiceras i den årligen numrerade SOUserien. De så kallade bokstavsutredningarna består normalt av en extern utredare, ibland med experter eller en referensgrupp. Dessa, liksom de interna departementsutredningarna, presenteras i departementspromemorior och publiceras i den årligen numrerade Dsserien. Ett stort antal remissinstanser yttrar sig över lagförslagen. Advokatsamfundet yttrade sig förra året över 129 remisser och var representerat i ett stort antal utredningar. Att vara utredare är ett ansvarsfullt uppdrag. Det tar mycket tid i anspråk, inte sällan under flera år. Detsamma gäller för sakkunniga och experter. De har givetvis inte samma arbetsbörda eller samma ansvar som utredaren, men icke desto mindre krävs det normalt ett omfattande arbete i form av deltagande i sammanträden och inte minst inläsning av omfattande material. Detta ska göras vid sidan av det ordinarie arbetet. I allmänhet är det en domare, ofta med erfarenhet från lagstiftningsarbete inom Regeringskansliet, som är utredare. Sakkunniga och experter representerar för utredningen relevanta inriktningar och erfarenheter. Många som anlitas för dessa uppdrag är verksamma inom offentlig förvaltning och förutsätts därför åta sig denna typ av uppdrag inom ramen för sitt ordinarie arbete. Advokater deltar inte sällan i utredningsarbete och avsätter då i likhet med övriga ansenlig tid. Tid, som i advokatens fall annars skulle använts till inkomstbringande verksamhet. Sådant intäktsbortfall drabbar normalt inte offentliganställda. För båda grupper gäller dock att det är ett ansvarsfullt åtagande som tar mycket tid och engagemang i anspråk. Den ersättning som utbetalas till såväl utredare som experter är i det närmaste att likna vid kaffepengar. För experternas del utgår endast en ytterst låg ersättning per sammanträde. Av naturliga skäl förutsätts såväl utredare som övriga besitta nödvändig och värdefull kompetens inom det område som ska utredas. Utredningens resultat förväntas innehålla väl avvägda förslag till åtgärder i enlighet med de av regeringen närmare lämnade direktiven. Efter allt det arbete och de uppoffringar som föranleds av det offentliga utredningsarbetet inställer sig naturligen 4 en högst berättigad fråga: Vad händer med alla utredningar? Leder dessa till lagstiftning eller blir de bara hyllvärmare? Ett kvitto på att regeringen av politiska eller andra skäl faktiskt sett på frågan? För att bedöma detta bör man inledningsvis ställa sig frågan om varför utredningen alls tillsattes. Var det för att man identifierade ett verkligt reformbehov eller fanns det till äventyrs andra skäl? Det är ju ett välkänt och av alla regeringar tillämpat knep att tillsätta en utredning för att avföra en besvärlig fråga från den politiska dagordningen, definitivt eller för överskådlig tid. Det är för många angeläget och uppskattat att på olika sätt få medverka i lagstiftningsprocessen. Det är enligt min mening i själva verket en skyldighet att advokater bidrar till lagstiftningsprocessen. Men, jag ifrågasätter starkt att utredningsväsendet bör användas för att tillfälligt avföra känsliga frågor från den politiska agendan. Så får man inte utnyttja varken offentliganställda eller andra personers idealitet och ofta stora vedermödor. När det gäller bokstavsutredningar och interna departementspromemorior är de i allmänhet uttryck för en politisk vilja med snäva direktiv eller är de nödvändiga för att implementera EUlagstiftning. Dessa utredningar brukar därför leda till reella resultat. När det däremot gäller de offentliga utredningarna är förhållandet inte sällan det motsatta. Av dessa är det jämförelsevis många som inte leder till lagstiftning. De prestigefyllda lagstiftningsprojekten, som brukar offentliggöras genom slagkraftiga pressreleaser från Regeringskansliet och efterföljas av presskonferenser i samband med att utredningen avlämnas till ministern, leder alltför sällan till något mer konkret resultat än en ofta intressant utredning fylld av stor kunskap och intressanta analyser. Vad som synes inträffa är att dessa produkter blir Regeringskansliet övermäktiga. De leder i några fall till ytterligare utredning av någon mindre fråga. Men ofta bidde det inte ens en tumme. Jag inser att det under en alliansregering är en särskild utmaning att uppnå en samstämmig syn för att kunna gå vidare. Men, hanteringen innebär ofta ett ofattbart resursslöseri. Om jag begränsar mig till Justitiedepartementets lagstiftningsområde är det anmärkningsvärt att många av de omfångsrika offentliga utredningar som presenterats alltjämt befinner sig i någon hylla på departementet och där samlar damm. Detta trots att det under innevarande valår kommer att presenteras ett jämförelsevis stort antal Advokaten Nr 2 • 2014