Advokaten 1
Debatt eller gåva? Även tillämpning av en materie
ll bevisbörderegel är ofta svår. Vi kan (med Nordh) konstatera, att den avtalsrättsliga regleringen ska främja uppkomsten av avtal och dess fullföljande samtidigt som den ska erbjuda skydd mot avtalskonstruktioner, som av en eller annan anledning kan ses som samhällsskadliga. Det är svårt att tänka sig en fungerande marknadsekonomi om människor ska anses stå i avtalsförhållande endast på den grunden av att det saknas bevis om motsatsen. Ett normalt fordringsförhållande är en form av avtalsförhållande. Två parter har enats om en försträckning på vissa villkor. Likaså är en gåva, med eller utan föreskrifter för mottagaren, ett avtalsförhållande mellan två parter. Givaren avstår från gåvoobjektet mot att mottagaren accepterar gåvan (och utfäster sig därmed att efterkomma de villkor, som må ha föreskrivits, såsom övertagande av intecknad skuld vid fastighetsgåva eller åtagande att använda fastigheten blott för istället ett visst bestämt ändamål). Båda parterna åberopar då ett avtalsförhållande, vilket innebär, att bevisbördan lika väl kan läggas på den ena parten som på den andra! Kanske kan till och med sägas, att samhällsintresset talar i större utsträckning för kreditAdvokaten Nr 2 • 2014 givning än för filantropi! Då skulle bevisbördan läggas på mottagaren av gåvan. PRAXIS HD har i NJA 1975 s. 577 (på s. 582) slagit fast att bevisbördan i tvist av rubricerade art i princip åvilar den som påstår sig ha en fordran. För jämförelse förtjänar att nämnas Hovrättens över Skåne och Blekinge domar 10/10 2013 i mål nr T 11913 och 2/12 2013 i mål nr T 327112, Svea hovrätts dom 20/12 2012 i mål nr T 9520 samt Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom 5/5 2010 i mål nr T 465509. I dessa opublicerade avgöranden har domstolarna till skillnad från HD i sin dom från 1975 ansett, att bevisbördan ska bäras av den part, som påstår sig ha fått en gåva. I nämnda hovrättsdomen 2/12 2013, som avser ett tvistig försträckning av 50 000 kronor, anger hovrätten att bevisbörderegeln bör uttryckas så ”att den part som påstår att en av motparten gjord betalning till parten skett som gåva har bevisbördan för de konkreta rättsfakta, som konstituerar gåvan” och tillägger att ”Intresset av enkelhet och förutsebarhet talar för att placera bevisbördan på samma sätt oavsett sammanhanget”. Det kan vidare noteras, att HD i NJA 2012 s. 804 slagit fast, att om utgångspunkten är att en fordran har uppkommit och gäldenären påstår att denna upphört på grund av eftergift (gåva), ankommer det på gäldenären att visa detta. Placeringen av bevisbördan är således här den omvända i förhållande till läget i prejudikatet från 1975. NJA 2012 s. 804 avser ett regresskrav (enligt SkbrL 1 kap. 2 § st. 2) av en gäldenär mot en medgäldenär för betalning av dennes andel av en för dem och ytterligare en person gemensam skuld. Två makar skulle köpa en fastighet och behövde för finansieringen ett banklån. Banken krävde då att en person till skulle gå in som gäldenär tillsammans med makarna. Hustruns ena förälder bistod med detta och betalade sedermera själv lånet för att därefter kräva mannen på hans andel. I sina domskäl uttalar HD, att det förhållandet att medgäldenärerna står varandra nära inte bör medföra att bevisbördan omkastas eller att beviskravet, det vill säga kravet på bevisningens styrka, sänks. Däremot måste det vid bevisvärderingen beaktas bland annat vilken relation de berörda personerna har till varandra. Detta är ett praktiskt viktigt påpekande då de flesta tvisterna om gåva kontra försträckning torde förekomma inom Likaså är en gåva, med eller utan föreskrifter för mottagaren, ett avtalsförhållande mellan två parter. » 41