Advokaten 1
Debatt SLUTREPLIK Juristernas ansvar när medierna
går fel Debatt En friande dom efter resning berättigar inte till slutsatsen att den tidigare fällande domen var fel. Det skriver justitierådet Göran Lambertz i sin replik där han bemöter advokat Svante Thorsells inlägg i förra numret av tidskriften Advokaten. Formen har betydelse Form, färg och grafisk design är bara några av de egenskaper som definierar och skyddar ett varumärke. Området är under snabb utveckling och frågeställningarna om varumärkesskydd är aktuella för både den offentliga sektorn och den privata, speciellt i den digitala miljön. Vi erbjuder därför det helt nya kurspaketet: Avancerad varumärkesrätt Kurserna belyser den senaste utvecklingen i svensk och europeisk lagstiftning, rättspraxis och litteratur och ges följande datum: 25 MAR Avancerad varumärkesrätt I Om varumärkesrättens uppkomst. Särskiljningsförmåga, 3D-, färg-, ljud-, geografiskaoch vilseledande varumärken samt förutsättningar för skydd utan registrering. 5 MAJ Avancerad varumärkesrätt II Om varumärkesrättens omfång. Senaste utvecklingen. Frågor om dubbel identitet, förväxlingsrisk, anseendeskydd och anslutande sanktionsfrågor. 9 MAJ Avancerad varumärkesrätt III Om varumärkesrättens upphörande. Särskilt om ond tro, användningstvång, degenerering och passivitet. H an säger det inte. Men Svante Thorsell tycks ha insett det viktigaste i det som jag skrev i Advokaten nr 9 2013: Av de friande domarna efter resning kan man inte dra slutsatsen att de ursprungliga domarna mot Sture Bergwall var felaktiga. Gott så. Nu övergår Thorsell till att värna om min person och om rättsväsendet. Han frågar när jag ska tystna i debatten om Quickärendet. ”Detta tyckande, detta luftande i media utom rätta, är ingen bra utgångspunkt för ett justitieråd”, skriver han. Och när jag påstår att medierna har utsatt svenska folket för en blåsning är det ”inte hälsosamt”. Det färgar av sig på HD och på förtroendet för rättsväsendet som helhet, skriver Thorsell. Det skulle inte finnas anledning att svara på Thorsells inlägg om det inte vore för att denna fråga är viktig och för att Quickärendet sätter den i blixtbelysning. Hur ska vi jurister, och särskilt kanske vi som är domare eller advokater, förhålla oss i en debatt om ett enskilt rättsärende, stort eller litet? Är det rätt eller fel att ”lufta synpunkter i media utom rätta”? Jag tror de flesta utan att tveka svarar att vi jurister självklart ska debattera rättsliga frågor i medierna. Det gäller även enskilda rättsärenden, så länge vi håller oss inom ramarna. Och det gäller även domare. Ändå har mitt engagemang i Quickärendet Advokaten Nr 2 • 2014 varit provocerande för många. Jag tror det beror på framför allt två saker: Välkommen! Kurserna innehåller ett flertal tillfällen till frågor och diskussioner. I När skall Lambertz tystna? Advokat Svante Thorsell bemöter justitierådet Göran Lambertz inlägg i Advokaten nr 9 2013, där Lambertz bland annat skrev att Thorsell spridit irrläror då Thorsell kritiserat domstolarnas insatser när de dömde Thomas Quick. Advokaten skriver jag att domarnas insatser i Quickmålen bör uppmärksammas, genomlysas och granskas. All uppmärksamhet och kritik hade då riktats mot van der Kwast (åklagaren), Borgström (advokaten) och Penttinen (polisutredaren). De har inte dömt, det har endast domstolarna gjort, menade jag. Möjligen kunde det vara till hopp för justierådet Göran Lambertz och hans skyddslingar. I Advokaten tar Lambertz, utan att vara angripen, en ny runda i ämnet. Man kan undra, när skall Lambertz tystna? Det är den bild Lambertz skapat i media. Skall man tro att Lambertz intellektuellt ger luft åt något intressant eller är han bara debattglad? Något som mordoffrens anhöriga inte kan uppskatta. Det började så bra i DEBATTÖR Svante Thorsell Svante Thorsell är advokat 1. En övertygelse om att Sture Bergwall är oskyldig och att det faktiskt är en rättsskandal att han dömdes. 2. En övertygelse om att domare DEBATTÖR inte utan starka skäl ska säga offentligt att någon som är frikänd kan vara skyldig. Jag behöver inte säga igen vad jag anser om detta. För mig är det uppenbart att det inte var någon rättsskandal att Bergwall dömdes. Och det är lika uppenbart att detta måste sägas offentligt, även om det innebär att jag som domare säger att Bergwall kan vara skyldig. Men när bör vi då tiga, Göran Lambertz Göran Lambertz är justitieråd i Högsta domstolen sedan 2009. Mellan 2001 och 2009 var han justitiekansler. vi jurister, och när bör vi tala? Finns det någon princip som vi kan hålla oss till? Jag menar att vi framför allt har ett ansvar för att andra människor förstår vad som sker i rättsväsendet och att inte allvarliga missuppfattningar får fäste. Hävdar någon som åtnjuter stort förtroende i den allmänna opinionen att en domstol har dömt alldeles galet, är det ett juristansvar att säga ifrån om det står klart att domstolen har dömt enligt lagen. Detsamma gäller om det ges vid spridning åt ett missförstånd om vad lagen innehåller i en viktig fråga. Alla kan förstås inte säga ifrån. Men ofta är det någon som har skäl att känna ansvar. I advokatfrågor är det ofta samfundets generalsekreterare, Vårt samarbete med universitetet gör att vi alltid ligger i framkant. Kursavgiften hjälper forskningen framåt. Kontakt: 08-41 003 006, www.fakultetskurser.se i åklagarfrågor riksåklagaren. I enskilda rättsärenden är det ofta de jurister som har varit inblandade. Att jag har känt Advokaten Nr 2 • 2014 domstolarna har beviljat alla resningsyrkanden. Då åklagarna i samtliga fall återkallat sin talan är frågan om Thomas Quicks skuld/oskuld slutligen inte prövad. En brist. Lambertz har rätt på denna avgörande punkt. Det är en bra poäng, men sen blir det märkligt. Sammanlagt tio åklagare har tagit befattning med Quickmålen efter de fällande domarna och funnit att det inte finns rimliga prognoser för nya fällande domar. Tio åklagare kan väl inte ha fel i alla fallen? En åklagare (van der Kwast) kan inte ha ha rätt i alla fallen? i Göteborg med inriktning på skadestånd, media och fastigheter. ett DN-debattinlägg för snart två år sedan. I grumliga förklaringar om vad Lambertz egentligen, egentligen och egentligen menar går poängen därefter förlorad. Den sammanfattande bilden är att Lambertz säger sig respektera att europarättens oskuldspresumtion är tilllämplig på Thomas Quick samtidigt som Lambertz med tvärsäkerhet, men ändå med reservation för att han ”inte vet hur det ligger till” (märkligt), ”är helt säker” på att de ursprungligt fällande domarna var riktiga ( hur går det ihop). Lambertz menar i sitt inlägg att jag borde undra över ”somligt hos Sture Bergwall, förutom det som är känt om hans sex- och våldsbrottslighet och hans psykiatriska vård”. Varför skulle jag det? Grundbulten är att det är gärningarna som skall bedömas – inte vem personen är – spetälsk eller furste. Detta tyckande, detta luftande i media utom rätta, är ingen bra utgångspunkt för ett justitieråd. När Lambertz dessutom utropar att alla media ”gått på en blåsning” är det inte ens hälsosamt. Det färgar av sig på HD och förtroendet på rättsväsendet som helhet. Eller, är tvärtom Lambertz krumbukter viktiga för de illustrerar just skörheten i den svenska rättsstaten – en kunskap värd allmänhetens uppmärksamhet? det är möjligt att Lambertz känner sig missförstådd. Jag tror att han är det. Men ansvaret är hans. Svante Thorsell Advokat Detta tyckande, detta luftande i media utom rätta, är ingen bra utgångspunkt för ett justitieråd. 45 ansvar för Quickärendet beror på att jag granskade det som JK år 2006, visserligen översiktligt men ändå. Det medförde att jag fick frågor från medierna när Bergwall hade tagit tillbaka sina erkännanden och Råstam filmat och skrivit. ”Vad tyckte jag om rättsskandalen?” Hade jag inte fått några frågor hade jag säkert inte brytt mig. Men ska man svara på frågor i offentligheten bör man veta vad man talar om. Därför lärde jag mig ärendet ordentligt. Och därmed fick jag också ett ansvar att få stopp på den alldeles vinda boll som hade kommit i rullning. jag menar att även andra jurister tidigt borde ha sagt det självklara, såsom bland andra Krister Thelin, Ulrika Borg och Roberth Nordh gjorde sent 2013. Det som alla jurister kan säga även om de inte har en aning om Quickärendet: En friande dom efter resning berättigar inte till slutsatsen att den tidigare fällande domen var fel. Då hade säkert fler stannat upp och tänkt efter. Medierna hade inte fastnat i den fälla där de fick för sig att saken var klar. Kanske hade människor sluppit blåsningen. Vem ska hjälpa medierna och allmänheten med sådant, om inte vi jurister? Göran Lambertz Justitieråd Jag tror de flesta utan att tveka svarar att vi jurister självklart ska debattera rättsliga frågor i medierna. 47 Debatt Förmågan att dra slutsatser Justitierådet Göran Lambertz skriver med anledning av advokat Svante Thorsells debattinlägg om domstolarna som dömde Thomas Quick. Advokaten 8/2013. A dvokaten Svante Thorsell anser att det finns skäl för kritik mot de domare som dömde Thomas Quick för mord. Han utgår från en slutsats han har dragit, en slutsats som de allra flesta jurister vet att man inte kan dra. Nämligen att de friande domarna efter resning för Sture Bergwall innebär att det var fel att Bergwall/Quick åtalades och dömdes. Att journalister drar tokiga slutsatser är en sak. Advokater bör tänka efter innan de stämmer in i en sådan kör. I senaste numret av Advokaten skriver Svante Thorsell att det faller en mörk skugga över de domare som dömde Thomas Quick för mord. Det är enligt Thorsell ”självklarheten i domarna” som skrämmer. I domarna finns sällan den tvekan som en rättslig prövning bör innehålla, skriver Thorsell. ”Domstolarna har undergrävt sin egen autonomi och inte dömt självständigt, oberoende av varandra.” Det borde finnas avvikande meningar, reservationer och till och med nämndemannadomar. Saknas det civilkurage att ge uttryck för sådant, frågar Thorsell. Hur långt har då konsensuskulturen spritt sig vid domstolsprövningen? DET ÄR FRESTANDE att avfärda Svante Thorsell som okunnig. För han kan inte ha läst domarna i de sex målen, inte en enda. Den som har läst domarna vet att de inte ger minsta grogrund för hans förbluffande anklagelser om osjälvständighet, bristande civilkurage och konsensuskultur. Men jag ska avstå från det enkla avfärdandet. Det har ju nämligen visat sig att Thorsell är långt ifrån ensam. Advokaten Nr 9 • 2013 Många tror att de friande domarna för Sture Bergwall efter resning innebär att det har slagits fast att det var fel att han dömdes, ja rentav att det var en rättsskandal. Det är nog visserligen inte många jurister som har fallit i den fällan, men desto fler andra. LÅT MIG DRA ELEMENTA fastän de är kända: Bergwall ska betraktas som oskyldig sedan han har frikänts. Men det betyder inte att besluten och domarna medger någon slutsats om verkligheten. Så är det med domstolars domar och beslut, och så måste det vara. Därför är det självklart att man inte av frikännandena kan veta om åtalen och domarna var en rättsskandal eller inte. Till saken hör att skuldfrågan aldrig prövades av domstol när Bergwall frikändes. Efter resningsbesluten – som åklagarna initierade eller ställde sig bakom – lades åtalen ned. Om åklagaren argumenterar för resning till förmån för den dömde går domstolen ytterst sällan emot. Det var alltså i praktiken åklagarna som bestämde att de enhälliga lagakraftfunna domarna skulle rivas upp. Och det skedde med det enda nya att Bergwall hade tagit tillbaka sina erkännanden, utan att åklagarna ställde de svåra frågor som ska ställas och utan att de kollade fakta med den som hade drivit åtalet. ATT DET HAR DRAGITS felaktiga slutsatser av resningsprocessen är det allvarligaste i det journalistiska haveri som Quickaffären har blivit. Men nästan lika allvarligt är påståendet att fakta visar att det var fråga om en rättsskandal. Frågan om hur det verkligen förhåller sig är rimligen svår att besvara för den som inte är insatt i Quick-processerna. Jag vet inte hur insatt Svante Thorsell är, men jag vågar säga att den som är tränad att pröva och värdera bevisning knappast kan dra någon annan slutsats än att såväl åtalen som domarna var riktiga. Det som sägs gång på gång om avsaknad av bevisning i målen är felaktigt. Det fanns massor av bevisning mot Bergwall. Mestadels rör det sig om saker han berättade som han inte kunde ha fått från någon annan. Det finns ungefär 50 sådana unika omständigheter i mordutredningarna. Men det rör sig också om teknisk bevisning, som likhundars markeringar vid flera olika tillfällen. Hur man ska förklara bort dessa reaktioner hos hunden kan jag inte förstå. DEN SOM TROR PÅ rättsskandalen kan ha anledning att undra över somligt hos Sture Bergwall förutom det som är känt om hans sexual- och våldsbrottslighet och hans psykiatriska diagnos som mycket farlig. Hur kunde han många år i efterhand erkänna just sådana mord där man inte vare sig tidigare eller senare har hittat någon annan starkt misstänkt? Det rör sig om 15 personer som antingen har hittats döda eller är försvunna sedan många år. Allt detta kan man naturligtvis inte begära att Svante Thorsell ska veta. Där emot att han inte ska sprida irrläror som baserar sig på att han inte förstår enkel juridisk logik. Göran Lambertz Justitieråd 65 Göran Lambertz. Debatt Kritik bör riktas mot dem som dömt i Quickmålen I sju domar från 1994–2001 har sex tingsrätter dömt Thomas Quick till ansvar för åtta mord. Allvarlig kritik har riktats mot åklagarens, polisens och advokatens insatser. Domarnas insatser har inte uppmärksammats. Det finns fog för att granska om vi har att göra med seriedomare snarare än seriemördare. Det anser advokat Svante Thorsell. ra igen, Falu och Sundsvalls tingsrätter tänker och beslutar så lika? Alla har utan tvekan kommit till samma slutsats: att Thomas Quick dödat och dödat och dödat, en i taget, åtta människor. H Målen har samma grundläggande förutsättningar: att Thomas Quick erkänt, att det inte finns några vittnen, som sett Quick på någon brottsplats och att teknisk bevisning saknas. Trots att Quick menat sig ha fem medgärningsmän har ingen av dessa ”medbrottslingar” hörts av domstol, än mindre åtalats. Tänker domstolarna i trupp? Har de kritiskt och med distans till parterna prövat målen? Det är just renheten, självklarheten i domarna som skrämmer. Här finns sällan den tvekan som en rättslig prövning av människor borde innehålla. Domstolarna har här undergrävt sin egen autonomi och inte dömt självständigt, oberoende av varandra. Hur rättssäkra är våra brottmålsdomar i belysningen av Quickmålen? Kritiken riktas mot van der Kwast (åklagaren), Borgström (försvarsadvokaten) och Penttinen (polisutredaren). Förundersökningarna skulle ha varit mer rättssäkra, sägs det, om de fördelats på flera som bättre kunde bidra till mångfalden. Mot detta talar att resultatet vid prövningarna inte blivit bättre av att sju domstolar kommit till samma resultat. Spridningen av målen har inte bidragit till någon mångfald i bedömningarna. Quick ansågs ändå ha tagit livet av åtta människor. Man får förmoda att sju erfarna juristdomare och tjugoen nämndemän hyst tvivel i skuldfrågorna. I en rättsstat, en demokrati, borde detta ha kommit till livligt uttryck i domskälen. Fällande domar, ur kan det komma sig att domare vid Piteå tingsrätt, Gällivare tingsrätt, Hedemora, Hedemofriande domar, men inte. Här borde finnas skrivningar om avvikande meningar, reservationer och till och med nämndemannadomar. Saknas det civilkurage att ge uttryck för sådant och gäller det bara dessa seriemål? Hur långt har konsensuskulturen spridit sig vid domstolsprövningen? En tingsrätt skall bara ta ställning till det processmaterial som lagts fram under huvudförhandlingen. Den får i sin prövning inte snegla på andra tingsrätters bedömningar. Processinnehållet är fixerat till det som förekommit i rättssalen. Antag att sju domstolar isolerade från all kontakt med omvärlden fått ta ställning till de åtta morden. Hur stor är sannolikheten att de samtliga skulle komma till samma resultat – skyldig? Den är obefintlig. Man kan misstänka att tingsrätterna med ängslan just sneglat på varandra. Domare från Gällivare till Falun får på sin lott att pröva ett mål mot en i media utpekad ”seriemördare”. Det är med säkerhet ett av de mera uppmärksammade målen han/ hon kommer att handlägga i den synnerligen allsidiga diet av mål som en tingsrätt har att sköta. Uppmärksamhet i media får inte påverka domarna men de följer uppmärksamt vad som skrivs och att freda sig från intryck är en svår uppgift. Att värna sig mot åklagare och polis likaså. I rättegångsbalken föreskrivs att åklagare och poliser skall vara objektiva i sitt arbete och ta fram omständigheter som talar mot den misstänkte, men också till dennes förmån. Den svenska brottmålsprocessen är därför inte, vilket många tror, en ädel kamp mellan två partiska partsombud som kämpar om domstolens gunst. Det finns en risk för att en domare därför kan resonera så här: ”Åklagaren har ju en objektivitetsplikt, jag måste väl kunna lita på detta – i alla fall lite – och slippa gå till botten med allt – åklagaren är en statstjänsteman som jag.” Så får det inte gå till, men vilken domare skulle erkänna att det kan och faktiskt ibland gör det? Jag har aldrig hört en åklagare säga något i stil med ”och nu skall jag ta fram bevisen som talar för att den misstänkte är oskyldig” och därmed är åklagarens talan kanske felaktig. Denna åklagarobjektivitet fungerar inte i praktiken. Domstolen är beroende av det material som åklagare och ibland försvaret lägger på dess bord. Häri ligger processens fördelar men också nackdelar. Vid flera tillfällen frågade tingsrätterna van der Kwast och Borgström om de inte ville höra något av Quicks påstådda vittnen eller påstådda medgärningsmän inför rätten. Åklagare och advokat avvisade alla sådana förslag. Domstolen har inte rätt att på egen hand föra in något material, det har endast parterna. Dessa problem kan inte försvara domarnas handlande i Quickmålen. Deras insatser bör få uppmärksamhet, genomlysas och granskas. Åklagare, poliser och försvarare har begränsade maktbefogenheter enligt rättegångsbalken. Deras uppgifter är att ge rätten ett gott underlag för sin prövning. Herrarna van der Kwast, Penttinen och Borgström har inte fällt Quick till ansvar för åtta mord – det har sju tingsrätter gjort. Det faller en mörk skugga också över dem som suttit på andra sidan skranket och dömt. Med integritet och en kritisk hållning hade tingsrätterna kunnat avfärda vad van der Kwast, Penttinen, Borgström och den då drogade och förvirrade Quick själv serverat dem. Om rätten friat i den första rättegången borde åklagaren förstått att ställa in de övriga målen. Det hade varit barmhärtigt mot de flesta inblandade. Nu bör vi ha en debatt om domarnas roll och ansvar. Svante Thorsell Advokat 47 Advokaten Nr 8 • 2013 Svante Thorsell.