Nöjesnytt Växjö 1
MÅNADENS PROFIL BILLY YDEFJÄLL Text: Ola Karlsson
. Foto: Jonas Sjödahl Fram till tisdagen den 5 mars 1996 levde Billy Ydefjäll ett alldeles normalt liv. Född och uppvuxen i Växjö, med modesta ambitioner om att bli slöjdlärare, hamnade han efter avslutat gymnasie som trainee på KF och blev så småningom butikschef i Åseda och Sandsbro. Han hoppade runt på lite olika säljjobb, gjorde en sejour på konkurrenten ICA och blev till slut anställd på SPCS med titeln marknadschef. Han hade bra lön, fin bil, fint hus och allt man kunde önska sig av livet. Han hade dessutom förmånen att få dela livets goda med en underbar familj; hustrun Monica, sonen Simon och dottern Emelie. Och så minstingen, Linn. När Billy pratar om sin dotter Linn gör han det utan sentimentalitet, men det ligger ett sorgset stråk över rösten och ögonen. Han har berättat historien många gånger vid det här laget, så kanske smärtan inte är lika påtaglig längre, men som åhörare är det svårt att inte bli tagen av det som drabbade Billy, hans familj och inte minst Linn. – En dag när Linn var ett och ett halvt ringde Monika mig och berättade att hon sett en stor bula i Linns tinning, berättar Billy. Vi åkte in för att kolla upp det och hon blev röntgad och fick ta massa prover. Någon dag senare ringde en läkare och undrade om vi fått svar från röntgen. När vi sa att vi inte fått det bad han oss komma in till sjukhuset efter kl.20 samma kväll. Det var naturligtvis en signal att allt inte stod rätt till. Beskedet från läkaren var att Linn drabbats av cancerformen neuroblastom och den 5 mars 1996 kl.15.00 klev Billy, Monica och Linn in på barncanceravdelningen i Lund för första, men inte sista gången. Billy minns det som om det vore igår. ”VI MÖTTESAV NÅGRA UNDERLIGA SMÅ MÄNNISKOR MED DROPPSTÄLLNINGAR OCH VI KÄNDEATT HÄR BORDE INGEN BEHÖVA VARA, ALLRA MINST VI”. Den vidare undersökningen visade att Linn hade en modertumör i vänstra binjuren, som transporterat metastaser till tinningen. Läkarna gav henne 20 procents chans att överleva. Att ta till sig en sådan sak, att ens barn bara har 20 procents chans att överleva skulle kunna knäcka den bäste. Under sina mörkaste stunder hade Billy en återkommande mardröm, där fem barn stod uppradade mot en vägg med en exekutionspatrull framför, som sköt alla barnen utom ett. Symboliken är inte svår att förstå. Det var en tuff tid som präglades av en balansgång mellan självförnekelse kontra acceptans, säger Billy, men någonstans på vägen lyckades han byta ut den där mardrömmen mot en annan typ av dröm: drömmen om att det var 20 procents chans att han vann den vackraste röda Ferrarin som fanns. – Jag minns ett ögonblick när vi gick runt Växjösjön med Linn i barnvagn och en bekant stannade till. Hon tittade ner på Linn och frågade vad som hänt. ”Hon har fått en släng av cancer”, svarade jag. Det var det jag försökte intala mig själv, att det var något övergående. ”En släng” av cancer, bara. Ett tag såg det ut som om Billy faktiskt vann den där Ferrarin. Linns behandling var framgångsrik och även om hon var medtagen blev hon 2002 friskförklarad och livet kom bokstavligt talat in i andra andningen för familjen Ydefjäll. Vid det här laget var Billy starkt engagerad i Barncancerfonden lokalt, där familjen hittat mycket stöd när livet var som svartast. Men så, några veckor senare, fick Linn ett återfall. –Läkarna hade sagt tidigare att om Linn klarar sig kommer hon inte att klara ett återfall, säger Billy. När beskedet kom såg jag Ferrarin försvinna och allt blev bara mörker. Billy och familjen fick veta att det inte fanns några konventionella behandlingar kvar att göra, men att det gick att erbjuda experimentella behandlingsmetoder. Efter mycket vånda bestämde sig familjen för att trots allt testa, allt för att hålla hoppet uppe. Linn blev dock allt sämre. Söndagen den 11 juni 2006 somnade Linn in, lugnt och stilla. –Jag var fortfarande optimistisk vid det laget, säger Billy och tittar mig i ögonen. När så pulsen gick ner till noll kunde jag inte ta in det. Jag följde sladden från EKG:n för att kolla att kontakten verkligen satt i väggen. Det måste vara något fel, tänkte jag. Vi lämnade Lund och åkte hem, på torsdagen tog Emelie studenten och vi hade runt 70 personer hemma hos oss. För merparten var det första gången de träffade oss efter Linn gått bort. Men det blev en bra studentfest, och som Linn hade sagt: –Man tar ju bara studenten en gång. Det tog några år innan sorgen kom ikapp Billy. Han såg sig själv som den starke, den som inte fick bryta ihop och han jobbade på allt mer frenetiskt för Barncancerfonden. Men så under hösten 2008, just när Billy trodde att han kommit ut på andra sidan kom allting ikapp och han brakade in i väggen. ”JAG GICK TILL EN PSYKOLOG, SOM GRÄT NÄR JAG GICK DÄRIFRÅN. SÅ PASS ILLAVAR DET”. Men så fick jag höra talas om Bara Vara i Rättvik och bestämde mig för att åka dit som en sista utväg. Det var jag och 29 andra knäppgökar som var där för att livet på något sätt kört över dem. Jag kände mig som en skalbagge som låg på rygg och inte kunde komma någonstans. Men långsamt började den där ryggsäcken pysa ut och jag åkte därifrån som en helt annan människa. Hemkommen från Bara Vara hade Billy bestämt sig för vad han ville ägna sitt liv åt. Han tog kontakt med Barncancerfonden centralt och sa att ”ni behöver mig lika mycket som jag behöver er”. Chefen Olle Björk ”uppfann” en tjänst åt Billy,