Omtanke 1
HVB/FAMILJEHEM ”Min mamma hade inte förmågan” Det
finns ungefär 20 000 barn i Sverige som är placerade i familjehem. Lisbeth Pipping önskar att hon hade varit en av dem. Hon vill att vi vågar se barnets perspektiv och vågar se barn som är utsatta för vanvård och försummelse. Socialtjänsten sa ofta att Lisbets mamma ”gör så gott hon kan”. Enligt Lisbeth så är en relevant motfråga ”Ja, men räcker det?” TEXT JENNY FORS FOTO GOTHIA KOMPETENS Lisbeth Pipping växte upp i misär, bristande omsorg, misshandel, övergrepp och kärlekslöshet. Hon hade velat att någon hade vågat se henne, vågat fråga hur hon hade det, vågat stå kvar och ta emot svaret och vågat göra något. – Ytterst få vågade se mig och mina systrar. Vi växte upp med en svårt alkoholiserad pappa och en utvecklingsstörd mamma. Jag väljer att använda ordet utvecklingsstörd, säger Lisbeth Pipping. Hon föreläste hos Refam utbildning om sin uppväxt där pappan försvann ur bilden efter en skilsmässa då Lisbeth var sju år gammal. – Han slog min mamma och söp upp alla pengar. ”Visst var det bra att din pappa försvann”, kunde folk säga. Men han klarade av föräldraskapet bättre än min utvecklingsstörda mamma. Hon som slog oss barn och spelade upp pengarna på enarmade banditer och bingo. ”Hon gör så gott hon kan”, sa de om min mamma. De hade aldrig sagt att min pappa ”gör så gott han kan”. Men det är ingen skillnad för barnet om det är alkoholen eller utvecklingsstörningen som gör att föräldern inte klarar av sin föräldraroll. Pappan hade stora varma händer och ett stort knä som Lisbeth brukade krypa upp i. Då klappade han henne på huvudet och dröjde kvar med den varma handen och sa att hon var det bästa som hade hänt i hans liv, att hon var hans lilla prinsessa. Hon hade aldrig krupit upp i sin mammas famn för att hon ville det själv. Hon kunde göra det för mammans skull. För att mamman behövde det. – Hon sa alltid ”Visst är jag en bra mamma?”, ”Visst älskar du mig väldigt mycket?”. Det sista av min barndom försvann där när jag var sju år, för då fick jag ta huvudansvaret för både mina småsyskon och min mamma, berättar Lisbeth Pipping. Intellektuellt låg mamman på en åttaårings nivå och emotionellt kunde hon vara som en fem-sexåring. Hon förstod inte hur ofta man skulle byta kläder eller duscha, så Lisbeth och hennes syskon var ständigt smutsiga och luktade illa. – Jag fick senare läsa min mammas Lisbeth Pipping Hon är författare, föreläsare, beteendevetare, teckenspråkslärare. Böcker: Kärlek och stålull (2017) Gothia Kompetens, Familjehemsboken (2013) Gothia Kompetens, Hjälp, mitt barn är mobbat (2013) Gothia Kompetens, Jag mobbar inte (2016) Vulkan, Snöängeln (2015) Vulkan, Kylskåpsbolibompa (2015) Vulkan, Magmammor och pungpappor (2015) Vulkan, Nova och demonerna (2016) Vulkan. journal hos socialtjänsten och där står det att de ”försöker bebringa familjen elementära hygienvanor”. Det var när jag var sju år. Visst låter det fint, men jag vet inte vad de gjorde för när jag var 16 år står det ”Vi har länge försökt bebringa familjen elementära hygienvanor”. Min mamma hade inte förmågan. I FJÄRDE KLASS gjorde Lisbeths fröken ett hembesök i familjen för att se hur det egentligen stod till. Då hade de bott i lägenheten i fyra år och under de åren hade ingen städat toaletten. Hemmet var smutsigt och kläderna blev aldrig tvättade. Det slutade med att fröken gjorde en orosanmälan till socialtjänsten, som fick höra att mamman inte kunde med tvättmaskinen i källaren. På frågan om hon inte kunde få en egen tvättmaskin så svarade de att hon inte skulle kunna klara av den heller. – Men om man inte kan sköta en tvättmaskin, hur ska man då kunna sköta tre små barn? De förskolebarn som jag brukar föreläsa för förstod direkt det som ingen på socialtjänsten ville förstå. Lisbeth berättar med stor värme hur hon förklarar för fem-sexåringarna under sina föreläsningar att hon var tvungen att ta hand om sin mamma och sina småsyskon. – ”Det är för svårt att vara mamma eller pappa när man är barn”, sa en pojke. www.ssil.se | 27