Omtanke 1
Han berättade att han är rädd för mörker, mördare
och monster under sängen. Han brukar ropa på pappa och klättra upp på hans rygg så att pappan kan bära sonen till föräldrarnas säng. ”Vem tog hand om det rädda hos dig?”, undrade han. Jag förklarade att jag fick ta hand om det själv. Sedan undrade ett annat barn om jag kunde hålla reda på det här med tid. För när man gör någon kul går ju tiden fortare och »Jag önskar själv att jag hade fått komma till ett familjehem« gör man något tråkigt går tiden långsamt. ”Och hur var det när du blev ledsen? Den som är vuxen måste ju vara den som tröstar”. En flicka förklarar hur hon brukar gråta lite extra när pappa kommer och tröstar. Sedan brukar han alltid säga att de ska kolla i frysen efter glass. – Min mamma kunde inte se när vi behövde tröst eller när vi var sjuka. Hon hade inte ens förmågan att hålla oss mätta och hon kunde inte se när vi var utsatta. DET KOM MÄN hem till familjen som även utsatte barnen för övergrepp. Och som inte de här övergreppen, rädslorna, ensamheten, hungern och misären var nog så utsattes Lisbeth även för mobbning i skolan för att hon var det här smutsiga barnet som luktade illa. Lisbeth Pipping vill att vi ska våga prata om de här barnen, våga se dem från barnens egen synvinkel. För hon är inte ensam om den här uppväxten. I Sverige föds 1 400 barn varje år som har en förälder med intellektuell funktionsnedsättning. I sin bok ”Kärlek och stålull” skriver Lisbeth om sin barndom. Titeln kommer från den dagen hennes mamma skulle tvätta bort färg från hennes kropp och använde stålull. – Jag vill visa barnen att de inte är ensamma. Och många hör av sig till mig och säger ”Det här är precis som min barndom”. Oscar, som jag intervjuade när jag skulle börja skriva barnböcker om familjehem, frågade mig hur jag kunde veta precis hur han hade haft det. Han hade inte heller haft några lakan i sängen och han var ständigt hungrig. Han berättade för mig varför han längtade till att börja skolan. Det var för att kunna lära sin mamma att läsa. Barn ska inte leva för att ta hand om sina föräldrar. Och barn behöver få veta vad som är fel med sin mamma eller pappa. Annars sätter fantasin igång. 28 | www.ssil.se Lisbeth vill med sina böcker att vi ska se barnens perspektiv och att de inte ska känna att de är ensamma. re på skolan som han brukade prata lite med både före och efter skolan. ”Jag hade inte överlevt utan den där vaktmästaren”, sa han. Den där klappen på kinden. ”Du vet väl att du är en bra kille”, brukade vaktmästaren säga. Det kan räcka långt. SJÄLV ÖVERLEVDE HON för att hon var sommarbarn i Småland. Men sommarföräldrarna hade aldrig träffat mamman och förstod inte varför barnen åt som hästar de första tre veckorna och grät så mycket när de var tvungna att åka hem igen efter åtta veckor. – Ni kan vara den där personen för Jag hade önskat att någon hade berättat hur det var ställt med min mamma. ”Barn har rätt att få vara barn – det är därför familjehem finns”, skriver Lisbeth i sina barnböcker. Hon tycker att det är viktigt att prata om hur man kan längta efter och älska sina föräldrar samtidigt som man har det bra hos sina fosterföräldrar. ”Kylskåpsbolibompa” heter en av barnböckerna där Oscar, sex år, fascineras av det välfyllda kylskåpet och hellre vill titta in där än på barnprogrammet Bolibompa. De ställer äggklockan på en minut om dagen så han får stå där och titta. – Det kan ta flera veckor, ibland månader, innan ett vanvårdat barn som har kommit till ett familjehem har vant sig vid att det kommer att finnas mat även vid nästa måltid. Jag har hört berättelser om barn som har gömt köttbullar under kudden för att det kan vara bra att ha. Så hade jag också tänkt. Jag önskar själv att jag hade fått komma till ett familjehem. Men Lisbeth vill också säga att det betyder otroligt mycket när någon ser barnet. En kille berättade om en vaktmästaett barn. Den som vågar fråga hur det är hemma. Tredje gången kanske man vågar berätta. Och de här barnen som vi ser som problembarn; vi måste förstå varför de är som de är. Man slutar aldrig älska sina föräldrar – man slutar att älska sig själv. Sedan behöver vi också prata om vad mobbning gör med barn, både den utsatta, den som utsätter och de som inte gör någonting. För mig var inte slagen värst, eller att få huvudet nedtryckt i toaletten; det var ensamheten. Lisbeth gick i terapi och lyckades läka sina sår från barndomen. I dag har hon två vuxna barn och är beteendevetare, teckenspråkslärare, föreläsare och författare. Förutom boken om sin barndom har hon skrivit två böcker om mobbing, en bok om hur det är att vara familjehem och fyra barnböcker om familjehem. – Jag vill lyfta familjehemmen. Alla klarar inte av att vara föräldrar på heltid, avslutar Lisbeth Pipping. ● Refam utbildning Lisbeth Pipping talade på en digital föreläsning hos Refam utbildning den 29 mars. Den var subventionerad av Familjehemsstiftelsen Skaraborg, som äger Refam. En fördjupad utbildning om ungas psykiska ohälsa hålls den 27 september. WWW.REFAM.SE