Omtanke 1
HVB/FAMILJEHEM ha sina utmaningar. Mattias Bengts
son är forskare i socialt arbete vid Högskolan i Gävle och har skrivit en avhandling om ungdomars övergång från samhällsvård till vuxenliv. Han har följt ett 20-tal ungdomar under 2,5 år och intervjuat dem under tre tillfällen. – Jag förstod att jag skulle behöva följa dem över tid för att få hela bilden. Vid första tillfället var de flesta negativa till sin placering, vid andra och tredje tillfället hade de en bättre förståelse för sin placering och insåg att den hade bidragit till en ny chans till förändring, berättar Mattias Bengtsson. Han har en bakgrund som socialarbetare och för tio år sedan började han som lärare på Socionomprogrammet i Gävle. Där kom han i kontakt med en gästforskare som lade grunden till det som skulle bli Mattias avhandling. – Det finns ganska mycket studier hur det går för dessa ungdomar. Det är en ganska trist läsning. De har tuffare att etablera sig på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden än andra jämnåriga, de riskerar också till högre grad att drabbas av psykisk och fysisk ohälsa och kriminalitet. Ungdomar som placeras på HVB (hem för vård och boende) har behov av vård och behandling eller stöd inom socialtjänstens ansvarsområde; som missbruk, normbrytande beteende och kriminalitet. Om föräldrarna saknar förmåga att tillgodose barnets behov kan det bli aktuellt med familjehemsplacering. HVB har ofta kritiserats och det är en komplex verksamhet som kräver en hel del från alla parter. Även familjehem kan PARALLELLT MED SÅRBARHETEN hos den här gruppen försöker de att handskas med utmaningarna de möter, därtill försöker de förstå sin placering och planera sin framtid. Mattias riktade in sig på åldersgruppen 17–20 år där majoriteten var placerade på HVB. En av Mattias frågor var vilka förväntningar ungdomarna hade på framtiden. Även om de flesta var negativa vid det första tillfället över hur deras situation såg ut, så var de övervägande positiva när de skulle titta längre fram. – Det tycker jag är hoppMattias Bengtsson. fullt. De ville helst bli en vanlig Svensson i framtiden och vara en del av samhället, att få bostad och ett jobb. Många av de intervjuade hade fått vara delaktiga i planeringen av sin placering och vissa hade även själva bett om att få vård. Även om de vid första intervjutillfället var negativa till placeringen beskrev de senare att de hade utvecklat en ny förståelse för att de behövde vård och hjälp att komma bort från gamla miljöer, kompisar och beteenden. Ett typiskt exempel som Mattias beskriver i avhandlingen är en 19-årig kille som var på HVB på grund av drogmissbruk och en kriminell livsstil. Han berättade att han initialt tyckte att han hade blivit tvingad till vård, men att han senare tyckte att det var en nödvändig förändring för hans eget bästa. Han förstod att det till sist var upp till honom själv att göra något åt problemet. ÖVERGÅNGEN FRÅN VÅRD till självständighet sker ofta abrupt. Vid 18 års ålder är det inte längre socialtjänstens ansvar att ge vård och stöd, vilket gör att vuxenlivet kommer snabbare. – De här ungdomarna har inte alltid det självklara stödet från sina föräldrar, men många har utvecklat strategier att klara det också genom att hålla kontakten med personal, familjehemsföräldrar eller annan kontaktperson som de har fått förtroende för. Mattias Bengtsson tycker att Sverige ligger lite efter. I Norge, Danmark och Finland finns ett system där man erbjuder stöd upp till 22-23 årsåldern. www.ssil.se | 31