Nöjesnytt Jönköping 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN DE
LA SOUL "And the anonymous nobody" (AOI/Playground Music) Bästa låt: "Snoopies (featuring David Byrne)" nnnnn Gammal är äldst. De La Soul har inte släppt ett studioalbum på tolv år, men på "And the anonymous nobody" känns de inte det minsta rostiga. Tvärtom, få samtida hiphopakter låter så här fräscha och samtidigt tidlösa. Till stor del beror det på arbetsprocessen. I stället för att, som vanligt använda sig av samplingar, har Posdnuos, Dave och Maseo tagit hjälp av tiomannabandet Rhythm Roots Allstars som bidrar med ett organiskt, tungt dansgroove. Med samma fingertoppskänsla har De La Soul valt gästartister, på skivan samarbetar de med så vitt skilda sångare som David Byrne, Damon Albarn, svenska Little Dragon och Justin Hawkins från The Darkness. Det är en upplevelse att kastas från Hawkins gälla hårdrocksröst till Snoop Doggs släpiga stämma och Estelles mjuka souluttryck. Till råga på allt låter det som om trion har haft fruktansvärt roligt när de gjort skivan. Glimten i ögat hänger med ända till det sista av de 17 spåren på "And the anonymous nobody". SARA ULLBERG BENJAMIN FRANCIS LEFTWICH "After the rain" (Dirty Hit) Bästa låt: "Groves" nnnnn Benjamin Francis Leftwich är en ung brittisk singer-songwriter som har lyssnat mycket på Bon Iver, Elliott Smith och Damien Rice. Den första halvan av föregående mening är fakta, resten blir uppenbart ett par sekunder in på hans debutalbum "Last smoke before the snowstorm". Med uppföljaren "After the rain" ramar Leftwich in sin musik i en större produktion där gitarren ofta drunknar i ett hav av stora pianoklanger och effekter. Albumets dramaturgi blir stundtals lite väl förutsägbar – visksång övergår i skör falsett i ett crescendo för mycket – och musiken genomsyras av en melankoli som gränsar till det sentimentala. Det känns inte som en slump att flera av låtarna hade kunnat vara specialskrivna för ett montage i exempelvis "Grey's anatomy". Alla som blev knäsvaga av Ásgeir Trausti har fått en ny höstskiva att dricka te ur stora muggar till. PATRIK STANELIUS SABATON "The last stand" (Nuclear Blast Records) Bästa låt: "Blood of Bannockburn" TONI HOLGERSSON "Nordic noir" (Amigo/Playground Music) Bästa låt: "Gul tamburin" nnnnn I början av 90-talet firad och Grammisnominerad. Tio år senare hemlös missbrukare. Toni Holgerssons återkomst till livet och musiken har det skrivits om många gånger förut, men sannsagan är så vacker att den tål att upprepas. Nu har han hunnit fylla 50, flyttat till Öland och gift sig. Kanske inbillar man sig, men nog präglas "Nordic noir", den sista delen i hans och sonen Dante Kinnunens skivtrilogi, av mer harmoni och lugn än tidigare. För en gångs skull har han inte skrivit låtarna själv, utan i stället tolkat vispoeten Charlie Engstrands sånger. Holgersson sjunger de poetiska texterna med ömsint inlevelse och Dante Kinnunens produktion är lyhört finstämd. Ändå saknar man svärtan och den raka ärligheten i Toni Holgerssons eget låtskrivande. Själv håller jag återkomstskivan "Tecken på liv" från 2005 som något av det mest storartade han har gjort. SARA ULLBERG nnnnn Krigsfantasterna Sabaton är tillbaka igen med sin nionde fullängdare. Precis som väntat är albumet fullproppat med låtar om blodiga strider och äran som går att finna på slagfältet. Den här gången är det den sista slutgiltiga striden som står i fokus, vilket förklarar albumtiteln "The last stand". Plattan avhandlar bland annat kriget mellan ett flertal grekiska stadsstater och Persiska riket ungefär 500 år före Kristus, striderna mellan britterna och zulufolket, bataljer mellan skottar och engelsmän, samt ett flertal andra historiska slag. Första världskriget är också än en gång en återkommande inspiration. Det känns som att metal och alla dess subgenrer är en av de få musikstilarna som specialiserar sig på ett specifikt ämne. Visst finns det hiphopartister som enbart sjunger om droger, poplåtar som nästan maniskt riktar in sig på olycklig kärlek och rock som bara handlar om hårt festande. Men det finns mycket metal som riktar in sig på ämnen som medeltiden, krig eller sagoväsen. Vad man sedan tycker om ämnesvalen är upp till var och en. I Sabatons fall är det fascinerande hur de orkar gräva i historien och skriva om alla de tusentals slag som har utkämpats. För även om det blir utmattande att höra storslagna krigsskildringar som deklameras med pampig stämma i trekvart får "The last stand" ändå en fin inramning av deras arbete. För den som har lyssnat på Sabatons tidigare skivor finns inte många överraskningar att ta del av. Det är maffig powermetal och bombastiska historier. Musiken är marschliknande ena stunden, röjig i nästa. I bland glimmar det till, men vi kan det här nu. SEBASTIAN FOLCKER