Friluftsliv Ledaren
Friluftsliv Friluftsnytt
Friluftsliv Ögonblicket
Friluftsliv Nyfiken på: Susanne Holmqvist
nyfiken på //susanne holmqvist inte vänner eller
familj som ägnade sig åt liknande saker. Så jag sökte mig till Friluftsfrämjandet för att hitta sällskap. Och här har jag blivit kvar. Numera är Susanne både vandrings- och fjälledare och tillbringar, även när hon bott i vanlig lägenhet, många nätter i tält. – När det yngsta barnet tog studenten och flög ut 2019 bestämde jag mig för att flytta till Åre för att komma närmare fjällen, som jag älskar att vistas i. Men jag märkte att det, trots närheten, var svårt att hinna ut. För att ha råd att bo här måste man jobba så mycket. Då började tanken på att flytta ut på heltid få fäste. En corona-effekt »Här sitter jag ofta och bara njuter. Att titta på strömmande vatten är som att sitta framför en eld, så väldigt rofyllt.« Tanken var att flytta ut våren 2021, men corona kom och restaurangen där Susanne jobbade var tvungen att stänga, i brist på besökare. Plötsligt var hon arbetslös och det kändes självklart vad hon skulle göra härnäst. – Det blev så tydligt att det är ju nu jag har chansen. Det är nu jag ska göra det. Genom sitt jobb, där hon dagligen serverade lunch åt många fastboende i bygden, hade hon fått kontakt med en markägare som ägde en ö, lagom stor och lagom långt bort, som hon kunde få låna, och planen kunde börja ta form ordentligt. I maj flyttade hon ut, lagom till den extrema vårfloden. Och det är inte det enda äventyr hon drabbats av. – I juli högg jag mig i benet. Eller, snarare skar jag upp benet på yxan när jag använde baksidan till att slå med. Jag är oerhört glad att jag inte högg mig ordentligt, de stygnen som ändå behövde sys räckte gott för mig. Och smärtan också, skrattar Susanne. Lite mindre skrattar hon när hon berättar om brännskadan som hon fick i oktober. Den var läskig på riktigt och hade kunnat sluta så mycket värre. En liter kokande vatten välte över Susannes lår, där hon satt och förberedde maten vid det lilla köksbordet. Bara låret skadades och hennes hund, som gärna annars ligger under bordet, var inte i närheten. Men smärtan var ändå närmast overklig, berättar Susanne. – Jag fick av mig byxorna och satte mig i älven. Där satt jag tills jag frös så jag skakade. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och de sa att jag måste till sjukhuset i Östersund. Men hur skulle jag ta mig dit? Jag hade ju så ont att jag knappt kunde stå. Jag ringde till hälsocentralen här i Åre istället och som tur var fanns en läkare på plats, fast det var kväll, och han stannade och väntade på mig. Susanne packade metodiskt ihop hund och hundgrejer, tog sig över älven och körde, trots att hon knappt kunde sitta, sin bil in till Åre och den väntade läkaren, som stod redo med smärtstillande. – I efterhand är det helt obegripligt att jag gjorde det. Jag bara handlade i chock och helt mekaniskt. Låret fick läggas om varannan dag i en hel månad, men har läkt jättefint. – Men tankarna på allt som kunde ha hänt, var vattnet hade kunnat träffa istället, kommer ibland. Usch, säger Susanne och ryser. I december fick hon också en rejäl influensa med hög, hög feber och fick snabbt svårt att ta hand om sig själv. – Då fick jag flytta in i källaren hos vänner i Åre. Det är ju inte alls självklart i covid-tider, de var ju också tvungna att isolera sig i väntan på mitt test, som var negativt, och jag är dem så tacksam. När jag låg där och var som sjukast funderade jag faktiskt en del på hur klokt det här tältboendet är egentligen, om det var dags att avbryta nu. Men när febern väl var borta och jag kände mig stark igen så var de tankarna som bortblåsta. Då längtade jag bara tillbaka! Ett par dagar i veckan åker Susanne in till jobbet i Åre. Med minskade boendekostnader kan hon jobba mycket mindre och har tid för så mycket mer av det hon tycker mest om – att vara ute. – Jag ger mig iväg på vandringar, förstås, men jag älskar också att gå och pyssla här på ön. Jag får aldrig långtråkigt! Hon kastar ännu en pinne åt följeslagaren Jason, som outtröttligt jagar den i snön. – Också han har ett så mycket bättre liv här på ön! utbrister hon. – Tänk dig honom i en lägenhet nu, det skulle ju vara otroligt tråkigt för honom. Det är redan februari och det år Susanne sa att hon skulle bo här har snart gått. Men hon har svårt att se att hon skulle flytta in igen när våren kommer. – Som det känns nu kommer det här att fortsätta vara min bas. Kanske gör jag längre utflykter med andra typer av boenden, men ön, den vill jag inte lämna! 24 friluftsliv#1–2021
Friluftsliv Nyfiken på: Rickard Svedjesten
Friluftsliv Trygg på hal is
Friluftsliv Sportlov hemma
Friluftsliv När ute blev inne
Friluftsliv Säker på vinterfjället
Friluftsliv Test av underställ
Friluftsliv Det lilla extra
Friluftsliv Landet runt
Friluftsliv Sista ordet